INSÄNDARE: Skönmålar och svartmålar

Svar till Lena Petterssons kolumn i Västerviks-Tidningen den 18 augusti. Människorna kan naturligtvis uppleva personkemiskt olika om det var bättre förr eller inte, men att förvränga verkligheten genom att förtrampa fakta borde inte få förekomma, inte minst hos en journalist. Att oärlighet, våld och brott har tilltagit närmast explosionsartat är ett faktiskt, även statistiskt bevisbart faktum, som inte kan viftas bort genom Petterssons utsaga att journalister "skriver om varje stulen blomkruka". Var lever Lena när hon inte ser hur många fler människor fått lida som brottsoffer, att våldets råhet numera inte vet några gränser? Man måste vara blind att inte se det.Det kan ha förekommit att några föräldrar favoriserade något av sina barn. Men det är en större plåga i dagens samhälle att allt flera barn får leva med föräldrar som är missbrukare, som inte bryr sig, att allt färre barn få uppväxt i en någorlunda harmonisk kärnfamilj. Varför har vi allt mera psykiska problem med destruktivt beteende? Varför skär sig numera unga kvinnor? Smärtsamt men verkligt!Lena Pettersson skönmålar det hon vill skönmåla och svartmålar det hon vill se svart. Vem kan till exempel förneka att arbetsmiljön i skolan var förr i tiden ojämförbart bättre? Vem vill förneka att stökighet i klasserna har blivit en tilltagande plåga för att flera barn? Om vi inte har hederligheten att erkänna våra samhällsproblem sådana som de är, sopas dessa vältaligt populistiskt under mattan istället för att åtgärdas. Jag menar inte att allt var bättre förr, bland annat var människorna fattigare. Men det fanns förnöjsamhet, mera inre harmoni, mindre kvinnomisshandel, män kallades inte för svin och idioter. Kärlek kallades för kärlek och synd för synd.

Insändare: Skönmålar och svartmålar