Skärgårdspojken som blev stadsbo
?Minnena från barndomsåren på Stora Rätö är hur kära och många som helst.?
Foto: ANDERS STEINER På väggen hänger en målning med motiv från Stora Rätö. Huset uppe till höger var David Anderssons barndomshem.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
? Jag gick mina tre första år i skolan på Stora Rätö. Inte var det långt för skolan låg i samma hus som jag växte upp i.
David Andersson minns barndomsåren i skärgården med en drömmande blick. Nu bor han tryggt i en villa inne i Västervik.
? Det är nog inte många som riktigt förstår hur livet var i skärgården när exempelvis isarna vare sig bar eller brast. Och båtarna låg på land.
En orsak till att skolfröknarna fick finna sig i att bo på öarna.
? De bodde till och med i skolhuset. Vi bodde på nedervåningen och skolsalen och fröken fanns en trappa upp.
Alla fröknar trivdes inte på ön och en del var väldigt nyfikna får vi veta av David som kommer ihåg en hel del namn.
? Margit Öjstedt hette en och hon blev lärarinna senare inne i Västervik på Marieborgsskolan. Jag kommer ihåg att hon tyckte mycket om att vara ute och ro.
? Så hade vi Borghild Brunzell som jag tror lever än i dag. Då hette hon Andersson i efternamn och var halvsyster till Nisse Mattsson på Äskeskär.
Andersson var ett gångbart namn i Västerviks norra skärgård på den tiden.
? Vi var många som på ett eller annat sätt var släkt, säger David Andersson.
Tre år i skolan på Stora Rätö följdes med fortsättningsskola tre år på Vinökalv.
? Signe Ekström hette fröken som man fick ta av sig mössan och bocka för. Hon pratade förresten grötskånska. Det fanns inte någon riktig kateder utan bara ett skrivbord.
På somrarna fanns det betydligt mer folk på ön. Men de utgjordes inte av turistande badgäster.
? Det kom ett 25-tal fiskedrängar som hjälpte till med såväl fisket som jordbruket. Ett jordbruk som hade oxdrift.
När David var 19 år lämnade han Stora Rätö men inte skärgården.
? Flyttlasset gick till Björkö och där var jag till 1948.
Så gjorde David något som han snart ångrade. Han flyttade till Överum och började på gjuteriet där.
? Jag kände mig inte alls hemma där och flyttade snart ner till Västervik.
? I stan hade man ju varit med båt ända sedan barnsben och miljön kändes tryggare.
Närmare till havet också skulle nog David kunna tillägga.
Första arbetet i Västervik blev på Pappersbruket men det dröjde inte länge förrän David Andersson hamnade på det ställe som blev hans arbetsplats i 31 år.
? Det var på Loftahammars Cementvarufabrik som ligger intill Målserum.
En yrkesskada har David drabbats av.
? Hörseln är inte den bästa. Under de första åren var det ingen som tänkte på hörselskydd. Nu är det visst lag på det och under de sista åren hade jag hörselskydd vare sig det behövdes eller inte.
David Andersson har gott minne av barndomsåren på Stora Rätö och har skrivit ned en hel del. Här får han berätta om ett sjukdomsfall och de svårigheter som finns att nå sjukhus eller läkarhjälp: ?En smällkall lördagsnatt i början av januari vaknar mina föräldrar av att någon bankar på ytterdörren. Min mor går och öppnar och in kommer en storgråtande Dagmar. Att något tråkigt hänt förstår ju mor och även far kommer ut i köket.
Dagmar berättar att farfar blivit hastigt så sjuk. ´Han säger själv att han nog inte lever till morgonen. Han vill att Karl (min far) skall ned till Mannäs så fort som möjligt. Farbror Albert och hushållerskan Alma passar upp på farfar´.
Far går ned mot Mannäs. Ute var det gnistrande kallt och stjärnklart men inte så mycket snö.
Nu var det verkligt bekymmersamt. Motorbåten stod sedan fredagen uppdragen i Gistergården och fjärden över till Sandvik på Vinö låg i ?täte? med nyis.
Men ifrån Käringudden och upp till Hjortholmarna och väster om Rätö och hela Helgsjöfjärden var det renvatten. Men nu var det ändå riktigt kritiskt. Telefon fanns ju inte närmare än hos John Severin på Vinö Udde. Vi måste i land på något vis var bröderna Karl och Albert genast överens om. Vi drar lilla båten ut till såtbandet i sundet och sedan får vi brånga igenom isen över till Sandvik och går upp till Holmen där faster Anna och farbror Henrik bodde.
Anna sa att jag ser på edra ansikten att det är ingen nöjestripp ni är ute på. Jag har följt väderleksläget och tänkt på er ute på rätö hur olyckligt det skulle vara om någon blev sjuk. Just nu är det som svårast under isläggning
Farbror Henrik säger att Vinöbåten ligger fast infrusen men jag går över och talar med Erik Gustavsson, smen, han vet nog råd.
Vinö-godset hade en stor helt öppen ekbåt med en 7 hästkrafters Säfflemotor. Erik lovade att ställa upp och göra vad han kunde.
Erik och Henrik gav sig iväg. Ut till Bergholmen och Hjortholmen var det helt isbelagt. Men de kom ut med båten och försökte få den i rullning så isen bröts sönder och så gick det sakta framåt.
Far och Albert vände hem så fort de kunde. Det blåste inte så isen hade inte skjutit och då gick det bra i rännan de brutit på bortvägen.
Hemma på Rätö hade en del förberedelser gjorts för lasarettsfärd för farfar. Vi pojkar Gunnar, Erik och jag stod på Mossebergen och såg när båten var på väg och sprang hem och rapporterade om läget.
Under tiden hade Josef ordnat med ett par kälkar som han lade ett par bräder samt en vedbom på och sedan satt ett par oxar före och körde ner till Mannäs där Dagmar och alma bäddade med madrasser och täcken och sedan bar de ut farfar och lade honom på åket. Sen körde Josef vägen åt Mossebo brunnen och kohagen ut till Käringudden.
Båten hade kommit och farfar bars ombord. Sen var det isfritt och raka spåret in i Kuggviken på Norrlandet. Vid Helgsjö mötte ambulansen och farfar kom in till lasarettet på söndagseftermiddagen.
Efter ett par veckor var farfar frisk och fick åka hyrbil ända till Vinö Udde där Henrik mötte. Isen var nu gångstark så Henrik skjutsade farfar, Anders Fredrik, på sparkstötting hem till sitt kära Rätö.
Farfar levde sedan i många år och avled på Hultö i Loftahammar 26 oktober 1949.?
En av många spännande berättelser som David Andersson har att förmedla. Hans nedskrivna alster borde ha en given plats i släktforskningsrummen under Stadsbiblioteket.