Otacksamt att studera
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sveriges byråkrati är ett spindelnät med myndigheter, vars funktioner är tvetydiga. Ingenting kan vara mer otacksamt än att studera. På riksdagsnivå talas det om hur viktigt det är att människor skaffar sig gedigna utbildningar. Framförallt i dessa dagar då glappet efter 40-talisterna kommer lämna oroväckande stora luckor i arbetsmarknaden. Politikerna diskuterar i tron om att vi lever ett bekymmersfritt liv, där alla får den hjälp som behövs. Ursäkta mitt ordspråk, det är skitsnack.
Statistik visar på att den fattigaste gruppen är studenter, närmare 68 procent klassas som fattiga, enligt SCB. Jag satt själv i den sitsen för inte alls länge sedan. Den normala standarden försvann snabbt. Efter betalning av hyra, skolmaterial och böcker låg min budget på 200 kronor.
Det är inte utan anledning som studenter lever på nudlar och snabbmakaroner. En våndade situation och det kändes märkligt att behöva tigga pengar av sin familj för att få livet att nå en sluten cirkel. Varför hela fridens namn ska det vara så otacksamt att utbilda sig, när det man vill göra är att tjäna samhället? Eller är det så att man skulle lära sig att leva snålt, för att framledes veta hur pengar ska hanteras på bästa sätt. Kanske. Normal standard ingår i alla fall inte i CSN:s reglemente.
Dagens system fungerar inte och min far ett ypperligt exempel på att Sveriges byråkrati inte hjälper dem som vill förändra samhället till det bättre. Efter att ha varit arbetslös i över tio år bestämde han sig för att studera på folkhögskola. Chansen att få jobb var ändå minimal vid en ålder av 45. Under den här tiden skilde sig mina föräldrar och pappas ekonomin blev allt annat än bra.
Min far var efter tiden på folkhögskolan en duktig elev och fick en plats på Linköpings Universitet (lärarprogrammet) Han har nu studerat i sex år. Bristen på pengar skapar ständig oro. Nu är situationen denna att vid åldern 50 ?får? man inga pengar av CSN.
Här nedan följer Sveriges icke fungerande byråkrati; Han överklagade CSN:s beslut men fick avslag med hänvisning till deras stadgar. Varpå de påpekade att det inte fanns något skäl till att göra något undantag. Han kontaktade sitt fack, men det kan inte hjälpa honom så länge han studerar på heltid. Däremot om man studerar på 50 eller 75 procent kan det ges ekonomisk hjälp. Socialen gav samma svar, de kräver att min far ska gå ut i arbetslöshet för att kunna få erhålla existensminimum.
Ordagrant kan man läsa i ansökandesvaret att myndigheten inte räknar universitetsstudier som kompetenshöjande. Det går alltså inte att vara student och få hjälp. Att vara arbetslös värderas högre. För att ta ett banklån krävs det att man har ett arbete eller fast inkomst, dit räknas a-kassa. Sista alternativet är att finna borgenärer, vilket är långtifrån lätt. Trots att han varit kund hos SEB i över 30 år utan anmärkningar får han inte ens låna 22.000 kronor. Här sitter han nu med 14 månader kvar till examen, utan två kronor i plånboken. Verkligheten är bisarr.
Ledsen i rösten ringde han upp mig och förklarade att händer det inget helomvändande blir han tvungen att säga ifrån sig sin plats. Och allt detta grundar sig på att det inte finns en myndighet som är villig att hjälpa till. Däremot har han fått en osynlig käftsmäll av det land han tjänat under hela sitt liv. Hans högsta önskan är ju att lära den yngre generationen kunskaper kring ämnena historia och samhälle.
Sedan måste man inse att det är skillnad på student och student. Det är en tillräckligt stor omställning att från en bra lön till att bli arbetslös och senare student vid en ålder av 45. Därtill kan man inte kräva att en sådan person ska leva på nudlar. Med åldern tillkommer faktiskt en viss form av bekvämlighet, som inte kan klandras.
En utslagen person som inte gjort annat än druckit alkohol och nyttjat knark har bättre kriterier att få pengar av socialen än min far som bara vill arbeta i samhällets tjänst.
Skulle det verkligen inte gagna bägge såväl min far som staten om han fick arbeta som lärare? Borde det inte vara bättre att hjälpa honom i 14 månader än att han tvingas vara arbetslös fram till pensionen? Var finns logiken i detta beslutsfattande?