Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det hade varit intressant att tidigt få med ordföranden för Västerviks socialdemokrater och tillika 2:e vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i skoldebatten. En person som länge har varit med och format skolan på det lokala planet. Vi är många intresserade som velat veta hur han ser på ökad kunskapskontroll modell Haninge? Vilka tankar har han kring inläggen från Pontus Larsson, Lennart Brewitz och Tord Hjukström och orsakerna till skolans problem? Nu har han istället lyst med sin frånvaro tills jag efter en halvårslång debatt tycker mig se en samsyn."Vilka är vi ...(som jag är överens med i skoldebatten)?" undrar Gunnar Jansson när han kommer in i debatten klockan fem i tolv. Ja, jag syftade givetvis främst på Jan-Peter Brinkby som förtjänstfullt engagerat sig och dragit igång hela debatten och som numera är socialdemokratisk representant i skolfrågor. Är han bekant? Gunnar Jansson har rätt i att skoldebatten började med ett besparingsförslag. Men vi är inte så naiva att vi ser besparingar som en bra metod för en bättre skola. Nej, alla vet att utgångspunkten istället var att kommunen ska ha ordnad ekonomi. Bedömning var att vi, utifrån vår högre lärartäthet i Västervik än i riket, skulle kunna spara utan att skada elever och skola. En utgångspunkt som inte är alldeles orimlig. Sedan övergick budgetförslaget snabbt i en bred skoldebatt. Intensiteten i debatten som följde överraskade samtliga politiska partier, skrev tidigare Thomas Kronståhl. Och jag håller med. Debatten har haft det goda med sig att den ökat kunskaperna på alla håll och tydliggjort den dåliga måluppfyllelsen i våra skolor. Gunnar Jansson hyllar den relativa politiska enighet som länge rått i vår kommun om skolan och skolans organisation. Jag tycker också att det är bra med bred enighet. Men vi måste ärligen fråga oss om inte priset blivit för högt, när en långvarig politisk enighet resulterat i en måluppfyllelse långt under snittet. Gunnar Janssons verkar tolka enighet och stabilitet som att det ska betyda inga förändringar. Det måste vara fel väg. För mig är det, utifrån den dåliga måluppfyllelsen, tvärtom absolut nödvändigt med förändringar. Stabilitet får inte innebära att vi passivt ska fortsätta att acceptera att lärartäthet över snittet ger måluppfyllelse under snittet. Det är inför de nödvändiga förändringar jag i debatten sökt en samsyn kring orsakerna. Skolan under lång tid varit föremål för så många ambitiösa förändringar att jag är övertygad om att dessa är en del av dagens problem. Jag kan bara upprepa min åsikt att ska vi lyckas få med oss en, som jag tror, ganska reformtrött lärarkår och deras absolut nödvändiga engagemang, då krävs det också att vi uppvisar en bred politisk enighet kring de förändringar som vi anser som nödvändiga. Och att dessa får möjlighet att verka under lång tid.
