Nedslag i Blankaholm
Står kvar. Några av de gamla sågverksbyggnaderna står kvar i Blankaholm, konstaterar insändarskribenten. Foto: Christer Nilsson
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag minns hur jag simmade två kilometer i 16-gradigt vatten och hur jag fick sitta insvept i filtar en hel eftermiddag för att få upp kroppsvärmen. Nu är det säkert varmare i vattnet, men något dopp blir det inte. Istället slår vi oss ner på en av sittbänkarna och dukar upp kaffe och min mors hembakade gifflar.
Mycket har förändrats sedan den tid jag lekte på gärdena som barn och strosade omkring på stigarna i skogspartiet, som nu kallas naturreservat. Badplatsen har också förvandlats till en camping med moderna faciliteter. Nu är det många tyskar och holländare som hittar hit. Men var finns ortsbefolkningen? Endast en familj hör jag som talar svenska och den är förmodligen inte från orten.
Ett dopp hade förstås varit välkommet för det är mycket varmt, som det varit hela sommaren. Det syns på det brunbrända gräset, de slokande blommorna och buskarna i trädgårdarna, ja till och med ljungen är brun och knastertorr och tycks vädja om vatten.
En annan sak som förändrats i samhället är igenbuskningen. Den är särskilt markant, där de gamla arbetarkasernerna stod. Orsaken måste vara att det knappt finns några människor här som kan röja och trampa upp stigar.
Men samhällsföreningen kämpar på så gott den kan, framför allt vid det forna sågverksområdet, där man ordnar med både det ena och det andra. Speciellt gläder det mig att se att man satt upp tavlor, där sågverkets historia rekapituleras. Något jag saknat vid tidigare besök.
Ändå är upplevelsen av det öde sågverksområdet bedövande. Framför allt kanske tystnaden. För den som vuxit upp med dunkande sågverksramar, sågpipans gälla visslande, torkhusets väsande och timmeruppfordringens rasslande kättingar är det overkligt tyst. Visst finns kajer, spår av räls, pirer som kan ge en föreställning om att här funnits en industri.
Några byggnader finns också kvar som vittnen. Till exempel det gamla maskinhuset, som överlevt både sågverksbranden 1946 och nerläggningen 1979. Nu står det tomt och öde och talar vädjande till besökaren, precis som om det ville säga att det vill bli nyttjat till något vettigt.
På platsen för de gamla kapverken, där sågklingorna skrek ut sin gälla melodi och plankorna dansade mellan nerläggningsfacken, har man anlagt en blomstrande örtagård. Här finns havtorn och andra rara växter, en skärande kontrast till den verksamhet som bedrevs här tidigare.
Och i hamnen, där fartyg från främmande hamnar anlöpte för att lastas och där främmande tungomål kunde höras ligger nu nöjesbåtarna rad i rad. Och av de gamla trotjänare som slet här i sitt anletes svett syns inte längre ett spår. Nästan alla av dem har rest med Charons färja.