Konsten att ta i så det knakar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Precis som om socialdemokrater skulle vara de enda som roffar åt sig eller vill få erkännande för sina gärningar under sin livstid på den här planeten. För att använda Nils Ronquists egna ord kan man undra vem det är som "tar i så det knakar". Turligt nog är det inte Nils Ronquist som står för urvalet av vem som skall åtnjuta "den gudomliga belöningen efter döden", även om han själv vill göra detta gällande!
Det finns dock ett spår av eftertankens kranka blekhet i sista stycket av Ronquists insändare. Har han börjat att vackla i sin tro på att alliansregeringens åtgärder skall kunna skapa nya arbetstillfällen? Det är många debattörer som framfört sina farhågor om att alla löften om nya jobb verkligen skall kunna realiseras. Sänkta arbetsgivaravgifter är inget i sig som genererar några lediga jobb har många påpekat. Dessa farhågor börjar nu att besannas, vilket även Ronquist verkar inse. Han skriver följande. "Nu är frågan om företagen verkligen nyanställer. Jag känner en viss oro, företag känner bara till en sak som motivering till förändringar och det är kostnadsökningar".
Slutklämmen i insändaren "Socialismens lov" blir därför paradoxal. Kontentan av Ronquists resonemang är kort och gott att om företagen inte börjar anställa så höjer vi vinstskatten. Det han ena gången anklagar socialdemokraterna för, tvångsåtgärder och orättfärdiga arbetsgivaravgifter, så vill han nu att Reinfeldts regering skall lägga nya tvång på företagen om inte arbetslösheten minskar. Det blir svårt att förstå¨vad Nils Ronquist egentligen menar, det som socialdemokraterna inte skulle kunna få "den gudomliga belöningen efter döden" för, rättfärdigar han nu den borgerliga regeringen att göra. Så vem är det egentligen som "tar i så det knakar"?