Irrelevant kritik mot min recension
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men var och en får naturligtvis bemöta kritiken och argumentera för sin uppfattning. Det är ju, som den gamla klichén säger, det som är så spännande med kultur; ingen åsikt är den andra lik.
Katarina Power ifrågasätter mina motiv. Detta är ett irrelevant sätt att bemöta en recension på, och tar så att säga luften ur diskussionen innan den börjat, såvida det inte handlar om ett genusperspektiv eller personliga band mellan recensent och artist (jag tänker då på författare som skrivit ned konkurrenters romaner). Ingetdera är aktuellt i fallet med min recension.
Katarina Power frågar sig om min recension var sprungen ur avundsjuka. Visst, Robert Wells tjänar ohyggligt mycket pengar och drar storpublik till Gränsö. Men jag kan meddela att jag hyllat artister som är både mer folkkära och besuttna än Robert Wells.
Förutfattade meningar då? Jo, visst hade jag det. Dessvärre bekräftades dessa; Robert Wells låtval och framförande var lika förutsägbart som slätstruket. Det är fortfarande min åsikt.
Ännu allvarligare är det sätt på vilket Sven-Inge Ängshammar uttrycker sitt missnöje: att jag i min recension avvek från "en positiv anda". Det skulle innebära att recensenten förses med munkavle så fort de beträder ett "populärt" evenamang, och inte har någon möjlighet att uttrycka sin verkliga uppfattning. Menar Ängshammar att vi ska springa artisternas ärende?
Det hoppas jag inte, och jag tror Robert Wells klarar sig bra ändå. Han kommer säkerligen att dra fullt även i fortsättningen och sälja tusentals skivor, även om det finns ändlöst många artister som förtjänar mer uppmärksamhet.