Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Klass 9 A i Malmö har nu stått i TV- fokus. Vad har vi lärt oss av denna uppvisning? För det första: när fokus läggs på ett observationsobjekt kan man aldrig med säkerhet påstå att objektet agerat på ett sätt som skulle kunna representera en hel grupp. Det vill säga sannolikhet kan inte utbytas mot visshet. För det andra: jag har svårt att tro, att från att ha varit sämst i matematik i hela Sverige att under en termin bli bästa klass i landet. Antingen glädjesiffror från läraren eller också är matematikkraven satta för lågt.Jag påstår att ingen vet om de gamla lärarna är sämre eller bättre än de som sattes in i klassen under höstterminen. Vad vi vet är att klassen fick uppträda i TV vilket kunde påverka ungdomarna och ungdomarnas resultat.Lärarnas möjlighet att påverka och stimulera har en stor betydelse för hur läraren skall lyckas i sin lärarroll. Högskoleverket har lagt fram en rapport om lärarutbildningen. De resultat som visas är inte smickrande för lärarutbildningen. I rapporten lovordas till exempel högskolor som infört stödkurser i svenska och matematik för de blivande lärarna. I ett nyhetsprogram på TV fick vi höra att lärarstuderande kände sig kränkta när de inte klarade kurser.Många gånger kan orsakerna för att man inte når målen grunda sig på att lärare har bristande kunskaper. Hur skall en lärare med till exempel dåliga kunskaper i räkning kunna engagera och stimulera vetgiriga elever? Jag har en svag aning om att lärarutbildningen liksom stora delar av den offentliga förvaltningen lider av "det flummande 1968-syndromet". Kontakter och prat var en viktig del för anställning medan kunskaper ansågs som något överklassens snobberi. Det kommer att ta tid att bryta detta mönster.
