En maximal öppenhet i välvilja
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utan minsta strävan att översläta/behaga upplever jag att båda nämnda skribenter (trots att de framstår som kontradebattörer) tar upp mycket viktiga samhällsaspekter som existerar i verkligheten. Låt oss dock göra ett försök att presentera spörsmålet från en om möjligt opartisk vinkel. Det blir svårt och jag säger mot bakgrund av egen erfarenhet varför.
Det går inte att blunda för, och det finns ingen anledning att blunda för heller, att brottsligheten är kraftigt överrepresenterad bland invandrare och svenskar med utländsk härkomst. Så är det bara. Samtidigt så finns det många ?äkta svenskar? som är mycket mer brottsliga än många invandrare. Jag själv figurerar i statistiken som invandrarbrottsling, men jag är inför mitt samvete helt säker på att jag endast var kontroversiell inom lagens ramar.
Det är nu omkring två decennier sedan jag i samband med vårdnadstvisten gav utryck för min jävsövertygelse gällande homosexuella sympatier mellan domaren och motpartens advokat, som enligt min upplevelse innebar att jag av domaren behandlades jävigt ? med nonchalans. Jag dömdes för ärekränkning till saftiga bötesbelopp i en ?rättegång? där jag inte utan avbrott fick presentera egen version av bakgrunden till åtalet, förhindrades att presentera skriftlig bevisning och förhindrades att slutplädera.
Om det jag säger verkligen är sant (och det är sant enligt mitt allra bästa vetande), då har de som dömde mig skyldig själva handlat kriminellt. Allt detta blev lagenligt anmält genom en advokat som rättegångshinder i hovrätten, men hur man än försökt, har det inte prövats juridiskt. Trots att svensk lag i en sådan situation stadgar juridisk prövning utan anseende till personen. Rättsväsendet vill tydligen inte ens riskera att det eventuellt skulle kunna visa sig att en invandrare kan ha rätt mot två inflytelserika ?äkta? jurister. Påståendet kan bara vara spekulation i nöden, men fakta kvarstår, oavsett motiv. Rättsväsendet trotsar lagen och ingen vet varför?
Därför samtidigt som jag ser brottsligheten bland invandrare, frågar jag mig om jag kan vara den ende nysvensk som misshandlats juridiskt? Hur många invandrare kan ha råkat ut för liknande? Det är rikskänt att en fick sitta i fängelse i åtta år, dömd utan att ha begått brottet. Det fruktansvärda i sammanhanget är att juridisk prövning vägras hela rättsväsendet igenom och inte massmedierna reagerar heller.
Av mina egna erfarenheter att döma är invandrarnas rättssäkerhet dålig. Jag bara behandlades som paria bland fint folk. I verkligheten finns det således en verklig grund för att klandra såväl ?svenskar? som ?invandrare? och den vägen piska upp motsättningarna. Dessa reaktioner är mänskliga, men hatstämningarna förvärrar situationen. Vi måste kunna finna en bättre utväg. Ytterligare en sådan svår aspekt.
Enligt min mening är det varenda invandrares skyldighet att göra sitt bästa för att så snart som möjligt lära sig svenska så bra som möjligt. Det är bra att samhället erbjuder möjligheter, men det är ?invandrarens? skyldighet i första hand, inte samhällets. Dock, det är svårt, för många mycket svårt. Å andra sidan är det helt säkert att det även finns kvalificerade med utländsk bakgrund som behärskar rätt utmärkt svenska och grovt diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av hudfärg eller sitt namn som inte klingar så svenskt.
Endast om vi ser och erkänner myntets båda sidor kan vi uppnå lösningen. Och vi behöver komma till islossningen. Politikerna försöker administrera den, men på alltför många håll klyftorna bara fördjupas och oviljan mellan parterna växer. Läget börjar bli allvarligt svårt. Vill därför förespråka en maximal öppenhet i välvilja, för att lösa det.