Beslut om vattenskoter katastrof för fauna och miljö
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men efter det uppmärksammade domslutet i Motala är det inget som förvånar längre. Enligt mitt förmenande strider domen dels mot svensk författningssamling 1993:1053, internationell konvention för fågelskydd och rådande förbud.
1990 var frågan aktuell och i yttrande från Naturvårdsverket till Miljödepartementet 1990-11-26 anförde verket bland annat att man delar naturskyddsföreningens synpunkter på förbud mot framförande av vattenskoter, till exempel jetski, inom samtliga vattenområden. Vidare att problem med vattenskoter är att körning kan ske i vattenområden där vattendjupet endast är 10-20 centimeter. Flera vattenområden som tidigare varit otillgängliga för båttrafik har med vissa vattenskotrar blivit möjliga att färdas inom. Detta kan medföra allvarliga problem från naturskyddssynpunkt. Det kan även klart fastslås att vattenskotern inte är något nyttofordon, utan enbart ett renodlat nöjesfordon.
"Naturvårdsverket hemställer därför om att regeringen utfärdar bestämmelser som innebär generellt förbud mot användande av den typ av vattenskotrar som är klart urskiljbara samt i övrigt aktualiserar frågan om en översyn av miljöfrågorna i samband med fritidsbåtstrafiken."
Förslaget var undertecknat av generaldirektör Valfrid Paulsson. Regeringen beslöt enligt Naturvårdsverkets förslag.
I konventionen för fågelskydd står i artikel 2 följande:
"De fördragsslutande parkerna anse allmänt sett att, frånsett i artiklarna 6 och 7, omnämnda undantag, skydd bör ges:
A. Beträffande alla fåglar, åtminstone under fortplantningstiden, samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid då de vända åter till sina boplatser, i synnerhet under mars, april, maj, juni och juli.
B. Under hela året beträffande de arter som hotas av utrotning eller som erbjuda vetenskapligt intresse."
I svensk författningssamling står under rubriken förordning (1993:1053) om användning av vattenskoter:
"§1. Med vattenskoter avses i denna förordning en farkost vars längd understiger 4 meter och som
1. har en förbränningsmotor med ett vattenjetaggregat som främsta drivkälla.
2. har utformats för att framföras av en eller flera personer som sitter, står eller står på knä på farkosten snarare än befinner sig i den.
§2. Vattenskotrar får användas endast i allmänna farleder och i sådana vattenområden där de inte medför olägenheter för allmänheten genom buller eller andra störningar och inte heller medför risk för skador av betydelse för djur- eller växtlivet eller spridande av smittsamma djursjukdomar.
§3. Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om vilka vattenområden i länet utöver allmänna farleder som uppfyller förutsättningarna för vattenskoteranvändning. Sådana föreskrifter skall meddelas för vattenområden som är starkt påverkade av mänsklig verksamhet eller som
1. inte angränsar till bostadsområde av betydelse och
2. har ringa värde för naturvården, friluftslivet och yrkes eller fritidsfisket."
Efter domen i Svea hovrätt som friade de ansvariga på Gotland ansåg Miljödepartementet att lagen borde skärpas. Då anförde EU att vattenskotern var en båt och att ett förbud ansågs vara ett handelshinder.
Miljödepartementet protesterade ej utan ändrade skrivningen så den skulle passa EU:s regelverk.
Hur EU:s byråkrater kan påstå att denna vuxenleksak skall anses vara en båt är obegripligt men ändå sant. Det visar även på att Sverige inte har någon möjlighet att påverka beslut som fattas i EU, trots alla påståenden om motsatsen från våra EU-vänliga politiker.
För att få bedriva fiske med min 10-metersbåt och 80 hästkrafters motor måste jag ha skepparbrev, maskinkurs, livflotte, överlevnadsdräkt och genomgått en säkerhetskurs vart femte år trots att jag är ensam.
För vattenskoter finns inga regler. Vem som helst kan köpa eller hyra en skoter och åka runt i skärgården i 60 knop under den mest känsliga årstiden och i total avsaknad av kunskap om såväl sjön som miljön.
Hur Sjöfartsverket kan beteckna denna farkost som båt är obegripligt men förmodligen var det den 10 centimeter höga relingen som var avgörande.
Utslaget i Kalmar tingsrätt bryter mot de förordningar som gäller och kan ifrågasättas.
Länsstyrelsen som har till uppgift att meddela föreskrifter är tydligen överkörd och från Miljödepartementet är det tyst.
Även från Västerviks kommun är tystnaden total och jag undrar var kommunekolagen håller hus. Det går bra att marknadsföra skärgården på öbornas bekostnad för att locka hit turister från världens alla hörn.
Men om en enskild markägare till exempel vill anlägga en brygga och eventuellt muddra skall myndigheterna undersöka om det inkräktar på det rörliga friluftslivet, om vattendom behövs med mera.
Regler för alla fritidsaktiviteter är tydligen obehövliga. Men det ger förmodligen större rubriker att förorda fasta stammen av lodjur i kommunen fastän de inte funnits här sedan i början av 1800-talet än att värna om skärgårdsmiljön.
Min fråga är därför varför vi aldrig blir tillfrågade eller får yttra oss om förslag som berör skärgården utan skall finna oss i beslut som fattas över våra huvuden?
En annan fråga av stor betydelse är vem som bär ansvaret om en olycka sker. Är det de som hyr ut skotrar eller är det föraren? Om minderåriga orsaker en olycka vid en kollision med personskador som följd, vem har ansvaret och vem står för en eventuell ersättning?
Det är frågor som kräver svar omgående.