Den 27 januari är Minnesdagen över förintelsen. Hédi Fried, en överlevande, kunde man nyligen höra i programmet "Min oro" i TV. Där berättade hon hur det började när tyskarna gick in i Ungern. Man sköt ifrån sig all oro. "Det händer inte här." Men det gjorde det. Hédi själv hamnade i koncentrationsläger men kom så småningom till Sverige, en demokrati där alla människor behandlades lika.
Här kunde inget ont hända. Här var det verkligen många som sökte och fick skydd i vårt land. Men att "alla skulle behandlas lika", den myten höll inte. Senare kom Baltutlämningen.
Och vad händer nu i vårt land? Nästan ingen ung flykting från Afghanistan går säker. Så många som möjligt "får" åldern 18 år och då ska de utvisas. Utvisas till ett land i krig. Nästan dagligen kommer rapporter om våld, död och sprängningar. Nyss dödades personal i Rädda Barnen. FN klassar landet som en krigszon. Röda korset, Amnesty säger tydligt ifrån: Ingen ska utvisas till Afghanstan.
Så som läget är nu, är det självklart att afghanska flyktingar, som har fått avslag, gömmer sig. Hellre en osäker tillvaro i Sverige än döden i Afghanistan. I det läget ger regeringen polisen utökade befogenheter att hitta så kallade papperslösa för att kunna utvisa dem till Afghanistan.
Vart är vårt land på väg?