Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är förståeligt att skolproblematiken berör och engagerar många. Det är en svår bedömningsfråga var den optimala gränsen går i intressekonflikten mellan ekonomin och lärartätheten.Jag vill ta upp en hittills närmast tabu belagd aspekt som driver upp behovet av hög lärartäthet. Jag undrar om någon kan vara omedveten om att lärarnas och elevernas största problem är för ofta oacceptabel arbetsmiljö i klasserna på grund av odisciplinerat stök. Även de elever som driver på bråkandet vill ha arbetsro, men kan ändå inte låta bli att vara odisciplinerade.Föräldrarnas brist på sina barns uppfostran har sin andel i problemet, skola sin, men vilken andel har samhällets "moderna" värderingar som domineras av en mäktig -ism som är lika fanatiskt blind som andra kända onda -ismer? Du gissar nog rätt vilken -ism jag menar. De odisciplinerade barnen är inte lyckliga; deras andel växer ständigt. Vet någon varför?
