Vi ville ge våra barn en barndom nära och i naturligt samspel med skog, land, djur och hav. Då hittade vi Loftahammar. Där fanns en skola med årskurserna 1-6 och livsmedelsbutiker, post och bank.
Vi hade då två barn, 8 och 5 år gamla. Inget daghem fanns ännu, ingen öppen förskola. Knepigt – men ett aktivt val – att hellre lösa sådana svårigheter i livspusslet, för att få bo och leva i den här vackra trakten och miljön. Det var aldrig ett alternativ att följa den andra och enklare vägen att bo kvar i stan, där allt sånt där var etablerat. Vi ville helt enkelt leva mera av och med naturen, än vad man kan göra inne i en tätort.
Så småningom växte familjen med två barn till, som liksom sina äldre syskon, också kom att gå sina grundskoleår i Loftahammars skola.
Varför drar jag upp det här? Jo, för att visa lite varför jag/vi verkligen skriver under på det, som föräldraföreningens insändare "Vi lämnar kommunen om skolan läggs ner" den 7 februari, beskriver så tydligt och bra!
Aldrig i livet hade vi heller valt att bo kvar i Loftahammar, om våra barn tvingats att trängas på bussar flera timmar om dagen i stället för att kunna röra på sig och ha en hälsosamt lång skoldag. Vi hade flyttat, ja, men inte heller vi hade flyttat in till staden, utan till den plats eller kommun, som kunnat erbjuda det boendealternativ i skärgården, som vi behövde med en bra, fungerande och ohotad skola.
Under mer än 20 års tid har jag själv nu senare i livet varit grundskollärare och jobbat både på landsbygd och i storstad. Jag har haft förmånen att kunna uppleva och konstatera olika pedagogiska fördelar och nackdelar med de båda alternativen. De behöver, och måste man, som beslutande kommunpolitiker också både studera, lära sig och våga se – och begrunda – med öppna ögon.
Vad beslutande kommunpolitiker också behöver begrunda och förstå är, att människor, som lever och verkar på landsbygden är lika kloka – och okloka – som alla andra människor. De är människor. De är kommuninvånare. De har samma rättigheter och samma skyldigheter, och ska väl självklart också bemötas med samma respekt och icke-diskriminerande åtgärder som stadens invånare.
Varför gör man så här gång på gång och sopar bort våra skolor och fötter med både gamla och nya kvastar?
Barnen är vår framtid. Vad händer med dem, och vad ska vi ha allt annat till, om barnen inte fått växa i rätt och tillräckligt god jord?
De allra flesta av oss har våra rötter i det som en gång varit en levande landsbygd. Den håller på att dö ut. Förutsättningarna för den biologiska och mänskliga mångfalden med den. Ska vi bara se på eller blunda medan det pågår? Nej!
Tack, Loftahammars föräldraförening, för att ni har ställt er upp och protesterar mot ogenomtänkta och cyniskt kortsiktiga slag mot det viktigaste vi har att värna – våra barn och vår framtid.