Svar på insändaren "Kommer Västerviks kommun någonsin att satsa på förskolan?".
Nu har det visst gått så långt med nedskärningarna i förskolan att barnen får avstå sitt mellanmål på fredagarna på Arabia. Det betyder att vuxentätheten är så liten att ingen kan gå ifrån och servera barnen ett mellanmål, för då kan man inte ansvara för säkerheten.
Förr i tiden, i början av 80-talet då vi hade en av världens bästa skola och förskola kallade man en sån situation för att det rådde ”omsorgssvikt”. Det är ett mycket bra ord, att omsorgen om barnen sviktar. Men så ser det ut både i skola och omsorg i vår kommun och i vårt land. Alla politiker oavsett politisk tillhörighet har hjälpts åt att skära ner, ingen undantagen och kortsiktigheten har tagit över. Det är budget som gäller och alla rektorer sitter med sina anorektiska budgetar. Ingen styrande tänker långsiktigt, för då skulle alla förstå att en satsning på varje barn från förskola till gymnasium är en vinst för både individ och samhället i stort.
Det skulle inte hända att 20 procent av eleverna slås ut efter årskurs 9, som de gör idag om vi hade fått förutsättningar att ta hand om våra barn från början. De barn som har stora behov av hjälp ser pedagogerna redan i förskolan. Otaliga gånger har vi hört uttryck som att ”vi har de pengar vi har” som någon slags ursäkt för att vi berövar så många barn möjligheten till ett bra liv. Det kan aldrig ursäktas. Med en bra skola bidrar man till samhällets ekonomiska tillväxt. Politiken har med andra ord en stor investeringsskuld till våra barn, ungdomar och även äldre.
Det inte är tillåtet att köpa undervisningsmaterial till våra skolor, eller pedagogisk material till förskolorna. Det är inköpsstopp. En kommun som kan uppvisa statistik med så få vuxna som möjligt till barnen är en ”duktig” kommun, som lyckats med konststycket att effektivisera eller förtäta, som är andra namn för nedskärningar.
Så här håller vi på. Sverige är inte fattigt, vi har ett enormt finansiellt överskott på 2 200 miljarder som inte omsätts i politisk satsning. Det märkliga är att förskola och skola räknas ekonomiskt som tärande verksamhet, som kostar pengar, men hela landet vilar däremot på utbildning? Då måste ändå verksamheter där det finns barn ses som en investering och inte en utgift?
Det som skulle kunna förändra är en opinion underifrån. Att föräldrar till sist fått nog och opponerar sig. Personalen har redan skrikit sig hesa och lever i en tystnadskultur där lojalitet är detsamma som tystnad. Den som vågar är istället lojal mot sitt uppdrag, men med en viss risk. Rektorer i det här landet är troligen den enda yrkesgrupp som kan få sparken för att man följer skollagen och kan få gå utan avgångsvederlag.
Frågan är när Västerviks kommunpolitiker tänker sluta skära ner och börja investera i våra barn och unga.
Boel Runeson och Roy Karlsson, medlemmar i föreningen Dialog-Bildning