Svar på Jan Stepáns insändare ”Tusen år tillbaka i tiden?” i VT den 5 december.
”Du kanske bara vill ha bevis enligt din egensinnighet – som inte finns.” Så skriver Jan Stepán i en kommentar till min tidigare insändare om den kristna bönens meningsfullhet. Det är inte helt klart vad han menar här och om det är ”bevisens” eller ”egensinnighetens” existens som han betvivlar. Men om det är bevisen som saknas – det vill säga om det inte kan presenteras tillräckliga skäl för att tro på något – varför ska man då tro på det?
Hur bestämmer man om något är sant? Man formulerar ett påstående av typen: Under de och de omständigheterna kommer X att inträffa (hypotes). Därefter kontrollerar man påståendets hållbarhet gentemot vad vi allmänt menar med ”verkligheten”. Om X faktiskt sker under de givna premisserna håller vi det för sannolikt att påståendet är sant. För varje gång vi sedan upprepar kontrollen med samma resultat, det vill säga utan signifikanta avvikelser, ökar påståendets sannolikhetsgrad fram till dess att vi kommer att betrakta det som ”sant”. Det är i korthet den vetenskapliga, empiriskt grundade metoden för kunskap. Det finns ingen, har aldrig funnits och kommer förmodligen inte att finnas en bättre metod för att särskilja hållbara från ohållbara påståenden om vår verklighet.
Religiösa företrädare ska givetvis inte ha fribrev när det gäller rim och reson och intellektuell hederlighet. När de gör påståenden beträffande vår erfarenhetsvärld måste de rimligtvis underkasta sig samma sannings- och beviskrav som alla andra som befattar sig med denna värld. Att till exempel hävda att böner till Gud fungerar, det vill säga att de faktiskt manifesterar sig i verkligheten i form av bönhördhet, är ett påstående av den typen, som jag uppfattar det.