Ingen kan har väl ha missat (eller så har man kanske sorgligt nog det) alla skrivelser om elevers bristande läskunskaper och alltmer sämre måluppfyllelse. Att barn tydligen behöver mer tid (?!) i förskolan för att hinna ikapp i utvecklingen och på det utökad 10-årig grundskola. Att våra barn lär sig allt mindre och mindre och behöver därmed MER tid i förskola och skolbänken. Att förskollärare och grundskollärare brister i sin yrkesutövning och missar de barn i behov av stöd. Hänger du med?
Om vi börjar med våra lärare. Kära, tappra, lärare. Idag undervisar du ofta ensam i en klass på kanske 24 elever. Har du (eller barnen) tur så kanske en fritidslärare finns med vissa arbetspass. Men de passen är få. Du styr skeppet helt själv. I din klass finns det barn i behov av olika sorters undervisning. En klass ligger i stort sett aldrig genomgående på samma nivå. Nils behöver extra stöd i läsningen och hos Lisa sitter ännu inte ramsräkningen. Kajsa hade egentligen gynnats bäst av undervisning i mindre grupp. Kära, tappra lärare; du kan väl dela dig? Mitt itu liksom? Visst kan man leka med tanken både en och två gånger, men sen kan vi alla bara inse att barnens behov och rättigheter sträcker sig längre bort än vad man som ensam klasslärare idag klarar av.
”Men hur gjorde lärarna förr då?” Ja det kanske ni undrar. Ja, då var ännu inte skolan så pass utmärglad som den är nu. Dagens skola går på knäna. Förr fanns det fler vuxna som räckte till för fler barn. Förr fanns full personalstyrka i elevhälsan och betydligt fler anställda som arbetade kring barnen. Förr fanns det vuxna som fångade upp de barn som inte klarade klassrumssituationen. Det fanns möjlighet för Lisa, Nils och Kajsa att få den hjälp de behövde. Den hjälp de har rätt till. Alla dessa vuxna som förr fanns kring en skolklass har nu på senare år kokats ner till en. Alltså, en person. En lärare. En lärare och 24 elever.
Här faller vi. Inte bara lite, utan vi faller riktigt ordentligt. Vi, ni, jag och du. Vi tror att mer tid för barnen i förskola och skola är lösningen på allt. MER TID, men inte fler vuxna. ”Nu hjälper vi våra barn”. Vi kan tro det. Politikerna tror iallafall det. Jag är ledsen att här och nu göra er besvikna; det är inte lösningen. Fel, fel, fel. Så fel det bara kan bli. Och de största förlorarna är barnen.
Men vad gör vi åt saken? Det finns faktiskt svar, rätta svar. Vi måste bara börja fråga rätt personer. Vi måste börja våga påverka. Våga ta ansvar. Våga bryta tystnaden. Även utanför skolans väggar. För, i skolans värld finns det en tystnadskultur. Inte för att lärare själva vill det, utan för att det är en produkt av för många tappra själar i hopp om att det en dag kanske blir bättre. Som har försökt att höja rösten, säga stopp, nu räcker det. Istället stämplas de som ”icke samarbetsvilliga” eller ”inte lösningsorienterade”. Svarta fåret. För så är det. Ensam är inte stark utan snarare ”motsträvig” och ”var inte jobbig nu”. Ja, ni tappra själar som inte vill svika barnen. Tappra själar som för BARNENS skull fortsätter.
Politiker i Västerviks kommun: fler lärare behövs i skolan och förskolan. Pronto. Det behövdes egentligen redan igår, men ännu mer imorgon. Börja fråga rätt personer om hur det ser ut i verksamheterna och vad de behöver. Med rätt personer menar jag personal på golvet. Inte personer i ett stelt rum någonstans på kommunhuset som TROR SIG VETA. Det är dags att göra skillnad nu. Nu!
Lärare