Få torde ha missat att läget i svensk sjukvård är mycket ansträngt. 19 av 21 regioner anger att de kommer behöva spara in på vård under 2024. Samtidigt ökar sjukdomsbördan hos befolkningen. Delvis för att vi lever blir äldre och då också lever längre med sjukdom, men också för att flera livsstilsrelaterade sjukdomar drabbar allt yngre personer.
16% av befolkningen lider av fetma (BMI över 30), en tredubbling sedan 80-talet. Många sjukdomar kan direkt kopplas till övervikt, såsom Diabetes typ 2, hjärt-kärlsjukdom och minst 13 olika cancerformer. Vi vet också att överviktiga barn i större utsträckning drabbas av social isolering och sämre skolresultat, samt att en stor majoritet kommer ha fortsatta viktproblem i vuxen ålder.
44% av befolkningen lider av minst en kronisk sjukdom, många drabbas reda i tonåren. Över 80% av sjukvårdens kostnader går till behandlingen av dessa. Detta är sjukdomar som vanligen inte är möjliga att bota, men som däremot i de flesta fall går att förebygga genom hälsosamma vanor.
Denna bakgrund är viktig att uppmärksamma då regeringen nu planerar för en ”Livmedelsstrategi 2.0” Målet med denna definieras som ”en ökad och hållbar produktion av mat som kan leda till fler jobb och tillväxt i hela landet och ge konsumenter, oavsett bakgrund, bättre förutsättningar att göra medvetna val”.
Förutsättningarna att göra medvetna, hälsobefrämjande val behöver sannerligen bli bättre. Det är därför jag känner oro när jag ser att Livsmedelspolitiska rådet, som ska bidra med idéer för att utforma strategin, enbart innehåller representanter för branschorganisationer eller företag, såsom Coca Cola, Spendrups och Cloetta, men helt saknar forskare och sakkunniga. Det väcker farhågor om att vår framtida livsmedelsstrategi blir en ren lobbyistprodukt. Det är av yttersta vikt att Landsbygdsminister Peter Kullgren, som leder rådet, ser till att processen blir så transparent som möjligt med en tydlig redovisning av beslutsunderlag.
Och vad gäller jobbmöjlighet och tillväxt bör man vara medveten om att fetma enligt Folkhälsomyndigheten redan nu kostar samhället cirka 70 miljarder kronor årligen, varav merparten utgörs av produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro eller arbetsoförmåga.
En strategi behövs, men den måste ha ett perspektiv bortom kortsiktiga vinst och produktionsintressen, och i stället även se till befolkningens hälsa och samhällsnytta ur ett helhetsperspektiv.
Jon Johansson, överläkare Västervik