Varför svek vi så många av de afghanska ungdomarna?
Under det senaste halvåret har jag gjort flera resor till Paris. Anledningen är att jag, för mer än tre år sedan, påtog mig uppdrag som god man för ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Det var många som kom den hösten och vi var många som gjorde vårt bästa, på uppmaning av myndigheterna, för att de skulle få ett bra mottagande och de allra bästa chanserna att integreras. Anställda på boenden, skolor, gode män, föreningsliv, för att nämna några.
Under de tre år som gått har en del fått uppehållstillstånd medan andra har nekats asyl, grunderna för avslagsbesluten är diskutabla, men leder ändå till slut till ett vägskäl. Där finns numera två alternativ; att låta sig utvisas till Afghanistan eller att lämna Sverige. De allra flesta väljer det senare. Det land som blir målet är Frankrike, på grund av att därifrån sker inga utvisningar till Afghanistan.
Ett tiotal av de ungdomar som varit placerade på boenden i Gamleby och som gått på gymnasiet i Västervik har valt det alternativet. Där väntar en svår tid i ovisshet om man ska bli skickad tillbaka till Sverige eller få lov att bli antagen i det franska asylsystemet. Under väntetiden får en del husrum och litet dagbidrag, medan andra får leva under bar himmel i parker eller andra platser där det finns något slags skydd, mat hämtar de från soppkök.
Den enda fasta punkten dessa ungdomar har är Svenska kyrkan i Paris. Där har jag mött, inte bara före detta Gamlebyungdomar, utan många andra från hela Sverige. De har alla ett gemensamt, de pratar svenska, de har lämnat skola, vänner, ibland familjer i Sverige. De kämpar varje dag för att orka börja bygga något nytt.
Jag har haft förmånen, jo det är en förmån, att få lära känna flera av dem. Abedin från Falköping som mest saknade kompisarna i brottningsklubben, Morteza från Falun som snart skulle avsluta sin frisörutbildning, Nader som var helt nyanländ och som frågade sig hur han skulle orka lära sig ett språk till. Min uppgift har bland annat varit att förmedla pengar från vänner i Sverige, dela ut varma kläder som skänkts till kyrkan, och framförallt, att lyssna på deras historier och att något gottgöra för den dåliga behandling de fick i Sverige.
Med sorg i hjärtat och med en stor obesvarad fråga lämnade jag Paris: Varför har Sverige behandlat dessa ungdomar så illa? Det är min absoluta övertygelse att de allra flesta skulle kunnat bli till stor nytta i vårt samhälle i framtiden.