Behandlingsenheten vid Västerviks sjukhus har nu varit stängd sedan maj 2019. Personalbrist, hävdar ansvariga politiker och tjänstemän.

Visst är det så, men svaret kan omformuleras.

Varför sa personalen upp sig och varför är det svårt att nyrekrytera?

I en tidigare insändare uppmärksammade vi ledningsfrågan. Hur kommer det sig att problemen aktualiserades när dåvarande landstinget omorganiserade onkologivården i länet och införlivade behandlingsenheten i Västervik under onkologikliniken i Kalmar. Historiskt och av egen erfarenhet skiljer sig synsätt och kultur mellan norr och söder. Ett visst mått av ödmjukhet kanske vore på sin plats. 

I skydd av utredningen om nivåstrukturering har ansvariga politiker och tjänstemän arbetat för att förstärka resurserna i södra delen av länet. Detta har pågått under många år, under tystnad utåt. 

För oss i i norra länsdelen är det Universitetssjukhuset i Linköping som är vår naturliga och närmaste knutpunkt när det gäller högspecialiserad vård. 

Som läget är nu hänvisas patienter i behov av cellgifts- och strålbehandling till Kalmar, vilket innebär att de måste åka åtta mil extra (tur och retur) jämfört med att åka till Universitetssjukhuset i Linköping. Det optimala vore att de som är i behov av cellgiftsbehandling ges möjlighet att få denna på Västerviks sjukhus.

Ansvariga politiker och tjänstemän  – se till att resurser skapas och att återbörda ledningen för behandlingsenheten till Västerviks sjukhus, givetsvis i samarbete med både Universitetssjukhuset i Linköping och Länssjukhuset i Kalmar.

Västerviks sjukhus är ett stolt och trivsamt sjukhus med fokus på patienten, patientsäkerheten och en god arbetsmiljö för personalen, låt det så förbli.

Då är jag övertygad om att rekryteringsfrågan kommer att underlättas.