Under några år av mitt yrkesliv var jag en obehörig lärare. Vi som brukar hamna i kolumnen ”svenska skolans misslyckande”. Den här perioden, som ligger några år tillbaka, gav ändå så mycket inblick att jag dristar mig till att ha en åsikt.
Nu skriks det högt över att ingenjörslandet Sverige snart består av folk som inte kan räkna, elever kan inte längre för hand skriva så att det är läsbart och den text de läser förstår de inte. Skolor lockar med ”glädjebetyg” för att bli valda.
Att vi förvånas är det som är förvånande. Under framförallt senaste decenniet har det digitala hyllats. Pedagogiska paddor introduceras redan i förskolan, i skolan har skärmar ersatt riktiga läromedel och gamla beprövade metoder att lära sig räkna, läsa, skriva och förstå har förpassats till bakgården.
Parallellt med detta har vi fått en ny sorts föräldrar att samarbeta med. Föräldrar som inte vill ta fajten med sina barn, föräldrar som utgår från att det är läraren som har fel, inte barnet, om barnet skriker könsord eller trycker upp läraren mot väggen med hot om stryk. Läs för övrigt Sanna Hogmans utmärkta krönika "Vi måste sluta dalta med eleverna" i denna tidning, om ni inte gjort det. Givetvis är dessa föräldrar inte i majoritet, men den här klicken räcker för att utmaningen att bedriva vettig undervisning ibland synes omöjlig.
I klassrummet sitter curlade elever, inte alla, men några, som inte står ut att vara ifrån sin mobil ens för en stund, som tar en tillrättavisning så hårt att det blir krismöte, som inte vill lära sig något ”tråkigt” och ser till att de som faktiskt vill lära sig inte har en chans att få studiero. Det sitter – eller springer omkring - elever som borde få extra vuxenstöd. Men det finns inte att få, här ska det sparas. Och där står en och annan lärare, obehörig eller utbildad, som inser att det här är nog ändå inte för mig. Tack och hej.
Den stora frågan är ändå – varför har svenska skolan större bekymmer än andra? Dags att börja fundera på det, för oss alla.