Min man dog förra året efter en tids sjukdom. Alltsedan dess har jag förundrats över många människors i mitt tycke underliga beteende. Man låtsas inte se mig och vågar inte prata med mig. Man går över på andra sidan gatan, stirrar in i ett skyltfönster eller böjer sig ned och knyter skorna hellre än att riskera att möta mig. Om man ändå stannar och pratar, babblar man på om allt annat och säger inte ett ord om det som hänt.
Jag undrar vad man är rädd för. Är det att jag ska börja gråta? Att personen själv ska börja gråta? Att man inte vet vad man ska säga? Att det ska bli pinsamt och tyst?
Döden drabbar alla människor, förr eller senare och på olika sätt. Men vi kommer alla i kontakt med den och den smittar inte. Förlusten av en älskad person blir ännu svårare, då någon som man trodde var en vän, låtsas som om inget har hänt. En kram eller ett ”jag har tänkt på dig” kan räcka. Medmänsklighet är inte farligt.