Ja, nu tänkte han ju inte just exakt de orden, men han kände sig verkligen lyckad. Och han tyckte verkligen att skolan var lyckad; den gav honom bra rutiner, ett härligt sammanhang med jämnåriga och en hel del vuxna som brydde sig om honom och såg honom. Dessutom fick han lära sig en hel del. Mycket i skolan var lätt, annat var lite svårt och vissa grejer var faktiskt helt omöjliga för honom. Han visste det inte själv, men så skulle det alltid vara för honom i livet. Men trots det tyckte han att det hela kändes ganska lyckat.

Lite längre bort i korridoren satt en samling människor och diskuterade pojken. De tyckte det var tveksamt om detta var en lyckad skolgång. De kliade sig i huvudet och oroade sig för att pojken inte skulle klara alla målen. De konstaterade att pojken hade så stora svårigheter i ett par ämnen att hjälpen som fanns kanske inte skulle räcka. Samlingen tittade på varandra och konstaterade att det här verkar vara en misslyckad skolgång.

I en annan del av staden satt en mamma och funderade. Vad är ens lyckad skolgång? Frågan ekade inom henne. Är det att klara målen? Är det att lära sig? Är det att bli bedömd? Eller är det att bibehålla motivation? Är det att få högsta betyg? Är det att utvecklas så mycket man har förmåga till? Är det kanske att behålla sitt välmående? Eller är det att komma ut på andra sidan skolan som en hel individ redo för vuxenlivet?

Snart ska de träffas, samlingen nere i korridoren och mamman. De ska diskutera pojkens skolgång. De ska lägga ett pussel för att på bästa sätt kunna hjälpa pojken genom skolan. Bitarna till pusslet ”Lyckad skolgång” ska sammanfogas. Det kommer att bli svårt – för att inte säga omöjligt – för till mötet kommer nämligen de två aktörerna att ha med sig bitar till två helt olika pussel. Och snipp snapp snut, så kommer skolmötet vara slut. Och kvar kommer det att stå en pojke som fortfarande är lyckligt ovetande om att hans lyckade skolgång kanske inte är så lyckad.