Ett beslut, som bygger på en överenskommelse mellan SD, M, KD och L, ger en lag- och förordningsändring den 1 november 2023. Denna lagändring får mig att ifrågasätta vad de sysslar med i regeringskansliet? Jag vill skrika högt. Hur tänker ni?!
Enligt pressmeddelande från Justitiedepartementet den 29 september 2023, innebär denna lag- och förordningsändring att en arbetskraftsinvandrare (från länder utanför EU) ska ha en lön som motsvarar minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige.
Det innebär i dagsläget att de behöver en inkomst på 27 360 kronor, för att få arbetstillstånd. De som nu har tillstånd och arbetar, kommer inte att beviljas ansökan om förnyat arbetstillstånd, om de inte uppfyller kravet på god försörjning och når upp till minst denna summa. Detta drabbar alla de stackare som inte får sina ansökningar beviljade, men också alla andra i Sverige, även om det kanske inte ser så ut. Men låt mig visa hur jag tänker.
Tar mig friheten att se det ur mindre kommuners och vård- och omsorgsperspektivet. Ingen hemlighet att det inte tjänas stora pengar av personal varken i hemtjänst eller assistans. Hur många arbetsinvandrare har vi i vård- och omsorg? Jag skulle säga att de är förhållandevis många. Hur många inom vård/omsorg tjänar över 27 000 kronor? Inte många.
Om dessa arbetskraftsinvandrare nekas förnyat intyg, får inte arbetsgivare anställa dem alls. Detta innebär att vi får flera vakanta tjänster. Samtidigt förloras vikarier att ringa in vid sjukdom. Regeringen tycker då att dessa jobb ska gå till dem som redan finns i Sverige, låter ju fint och bra. Problemet är ju att det inte finns överflöd av folk som är lämpliga att arbeta i vården?
Vård- och omsorgspersonal kryper redan på knä, det är problem att tillsätta tjänster med folk som passar och är dåligt med vikarier. Vikarier är vården beroende av, eftersom vi tar hand om människor även när de är sjuka. Personal blir smittad och måste vara hemma, då krävs att vi kan sätta in vikarier. Om vi nu blir av med vikarier, vem ska då arbeta när jag är sjuk?
Och som grädde på detta SD, KD, L och M-mos så har vi 60-talisterna som snart går i pension. Jag bävade redan innan för hur det ska gå att lösa.
Inom en snar framtid kommer vårdpersonal (som ju fick applåder vid pandemin) att åla sig fram, en person tvingas att utföra två personers arbete, och fler blir långtidssjukskrivna – eller säger upp sig i ren utmattning.
Vad kostar detta kalas? Tycker ni det verkar riktigt genomtänkt?