Tolkhjälp med hänsyn till skattebetalarna

"Varje gång någon i vården kräver något, som innebär att skatter ska finansiera det, så måste någon i den privata sektorn kavla upp ärmarna, bli mer effektiv eller jobba fler timmar", skriver signaturen "Hårt arbetande småföretagare".
"Varje gång någon i vården kräver något, som innebär att skatter ska finansiera det, så måste någon i den privata sektorn kavla upp ärmarna, bli mer effektiv eller jobba fler timmar", skriver signaturen "Hårt arbetande småföretagare".

Att rätten till tolk begränsas är helt rimligt och logiskt. Om man befinner sig i Sverige så ska man kunna ställa krav på att man kan försörja sig och leva utan att andra skattebetalare ska betala för den service som samhället erbjuder. Grundläggande för att detta ska uppfyllas är att man kan prata svenska.

Insändare 9 november 2022 06:02
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar på Annika Carlsson Wistedts inlägg "Därför behöver vi tolkar i vården i region Kalmar".

Jag anser det rimligt att begränsa tiden för att kräva tolkhjälp till två år. Om man inte har intresse av att lära sig svenska så får man betala själv. Det ger också en signal att språket är viktigt. 

undefined
"Jobbar man i skattefinansierad verksamhet så ska man vara ödmjuk och förvalta pengarna varsamt och med omsorg. Hela tiden med omtanke var de kommer ifrån", tycker insändarskribenten.

Vilka värderingar man har i vården torde vara ganska ointressanta. Vården finansieras med skattemedel. De som jobbar i vården bidrar i mycket liten utsträckning till statens intäkter. Det gäller alla – från politiker, läkare ned till sjukbiträden. De pengar som sjukvårdspersonalen betalar in är skattepengar som någon annan redan betalat in. Man kan säga pengar, som redan snurrar i tombolan. Varje gång någon i vården kräver något, som innebär att skatter ska finansiera det, så måste någon i den privata sektorn kavla upp ärmarna, bli mer effektiv eller jobba fler timmar. Det innebär kanske att någon blir uppsagd för att de som är kvar i företaget även får ta på sig den personens arbetsuppgifter. Snickaren får ligga på taket och jobba ännu hårdare eller småföretagaren som får jobba ännu mer för att klara av att betala skatterna. Detta på bekostnad av tid med familj och barn. Personal i vården behöver aldrig fundera på det här. Pengarna kommer in på kontot den 25:e utan att den i vården arbetande behöver fundera på var pengarna kommer ifrån, vem som jobbat ihop dem eller hur hårt den personen sliter? 

Därför blir det väldigt magstarkt, rent av oförskämt när man läser Annika Carlsson Wistedts medborgarförslag. Jobbar man i skattefinansierad verksamhet så ska man vara ödmjuk och förvalta pengarna varsamt och med omsorg. Hela tiden med omtanke var de kommer ifrån. En minskande andel människor som jobbar i privat sektor betalar för en ökande andel verksamheter de tvingas försörja.

Om vården har etiska regler och de som jobbar inom vården anser att de reglerna är så viktiga att de ej går att rucka på? Då får man lösa det inom vården. Bli mer effektiva, jobba mer eller gå ned i lön. För omvänt är det ju det Annika Carlsson Wistedt kräver av den privata sektorn.

Det hela kokar ned till ett demokratiproblem som måste börja diskuteras. Den ökande mängden människor som försörjs med skattemedel, som aldrig behöver bry sig om att intäkter och utgifter ska gå ihop. Kan den här gruppen tillåtas fatta beslut som hela tiden drabbar de som de facto ska slita ihop pengarna som de gör slut på? 

undefined
"Varje gång någon i vården kräver något, som innebär att skatter ska finansiera det, så måste någon i den privata sektorn kavla upp ärmarna, bli mer effektiv eller jobba fler timmar", skriver signaturen "Hårt arbetande småföretagare".

Sedan en egen privat reflektion. Jag upplever inte direkt någon tacksamhet för den hjälp svenska folket ger till de människor som kräver tolkhjälp. Det finns säkert undantag, men någon gång kan man väl få ett tack för allt hårt slit. Den 12.e varje månad när skatterna ska betalas in är inte direkt någon glädjens dag för småföretagaren. Man sitter tom i blicken när utbetalningen gått iväg till Skatteverket och undrar vart fan pengarna tar vägen. Här finns också en stor oro hur framtiden kommer att se ut. Orkar jag fortsätta när snart inget blir kvar till alla kravmaskiner som bara vill ha mer?

Jag uppmanar därför Annika Carlsson Wistedt att börja visa respekt för de som drar in pengarna och visa hänsyn mot de här personernas familjer.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa