Kommentar till insändaren "Ni tror att ni räddar barnen men ni har fel" från Västerviksläraren.
Sverige som är världens näst rikaste stat per capita efter Kina, med ett finansiellt överskott på 2200 miljarder kronor, anser sig inte råd att ha tillräckligt med lärare till våra barn, för att ge den hjälp, stöd och intellektuella utmaningar som de har rätt till enligt skollagen.
Barnkonventionen artikel 29 säger att barnens utbildning ska syfta till att: Utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag och fysisk och psykisk förmåga. Detta har Sverige antagit som lag. Om våra barn skulle tillgodoses enligt lagen kräver det att det finns en hög lärartäthet, lärare med specialkompetenser, tillgång till undervisningsmaterial, elevhälsa och kompetensutveckling.
Skollagen säger att alla barn ska utvecklas så långt som bara är möjligt. Det innebär att även de duktigaste eleverna ska utvecklas så långt som bara är möjligt.
När de nu inte får det innebär det att våra politiker sviker barnen som fråntas sina möjligheter till ett bra vuxenliv. I vår underbemannade lågprisskola står läraren alldeles ensam och har ingen möjlighet att uppfylla budskapen i dessa lagar därför att förutsättningarna saknas.
Vi ser barn som tappat sin framtidstro som blir lätta byten för gängledare för rekrytering till ett brutalt liv i kriminalitet. Då skapar vi lagar som endast hanterar symptomen av det vi ser och ingen frågar efter orsaken, var finns allt förebyggande arbete som ska göra att barnet inte hamnar i kriminalitet?
Men lärare törs inte opponera sig mot det förhållande som råder i skolan. Att vara kritisk är detsamma som att vara illojal, men det är en feltolkning av arbetsgivaren. Att vara kritisk utvecklar en verksamhet och får som resultat att skolan når en högre kvalitet och med den en utökad kunskaps- och bildningsnivå. Både lärare och rektorer har skrivit kritiska artiklar under 2024 och vågar inte skriva under med sina namn. Det kallas för tystnadskultur. I verkligheten har vi meddelandefriheten som innebär att vi har demokratiska fri- och rättigheter att kritisera och det går före lojalitet till arbetsgivare. Hur gick det för de länder som hade tystnadskulturen inbyggd i samhällsstrukturen? De utvecklades inte och försvann.
Till er politiker som styr Västerviks kommun, hur kan det uppstå tystnadskulturer där människor inte törs säga sin mening utan är rädda för repressalier? Vad är det ni som arbetsgivare hotar med? Vore det inte av värde för Västerviks kommun att ha en struktur där medarbetare vågar använda sin självklara yttrandefrihet. Kritikrätt och yttrandefrihet är viktig för den enskilda individen och för samhället i stort, då det möjliggör en utveckling.
Staten måste ta sitt ansvar och skjuta till medel för att säkerställa kvalitén och likvärdigheten och måste sluta att underfinansiera utbildningssystemet i våra kommuner. Denna underfinansiering tvingar kommunerna att skära ner i verksamheterna. Återställ lärarutbildningen till sin forna kvalitet, öka lärartätheten, inför specialkompetenser igen, låt lärarna återfå sin status, anställ rektorer som utvecklar och inte måste sitta som förvaltare och ha som huvudgift att hålla budget, utan kunna få vara pedagogiska ledare. Inför tvålärarsystem på lågstadiet, så alla elever blir ordentligt rustade för fortsättningen och tillåt inköp av undervisningsmaterial, så kommer PISA-resultatet att stiga i höjden. Det är patetiskt när skolministern tycker att det räcker med att ändra kursplanen och ideligen byta betygssystem.
Boel Runeson
Roy Karlsson
medlemmar i föreningen Dialog Bildning