Jag kom till Gamleby hösten 2001. Trött på det mesta. Storstäder, åsikter, trender och motsättningar. Pluggade på Folkan. Lite vilsen och obekväm. Först i miljön, sedan i mig själv. Tog promenader ner på byn. Främst runt hamnen. Drogs mot silon. Konstiga luckor, rör och fönster. Rum där folk arbetat. Och levt.
Efter hand blev jag tryggare. Och kär. Inte i silon men i en klasskamrat. Och så tog läsåret slut.
Sen kom jag tillbaka. Vuxen. Nästgårds. Våra barn utforskar jordkällare bakom arbetarbostäderna i Överums bruk. Inlagda päron i burkar insvepta i Västervikstidningen från 70-talet. Letar rester efter kanaler och tågräls. Badar från ruttna bryggor i Bottengölen – fiskesjön som undgått Google maps. Vi finner oss till ro.
Vår värld är ju inte beständig. Annat vore ju konstigt. En simhall ska rivas, en annan ska byggas. Samtidigt är det väldigt tryggt att Överums IK funnits i hundra år, att rälsbussen rullar på i södra Tjust (med en precision i tid och rum som KLT och SJ bara kan drömma om) och att trollen på Garpedansberget blir fler och fler.
Nu ska silon rivas. Jag förstår, men sörjer. Tänker på allt arbete som sköljs bort. På oss som lever här nu. Och de som levde här förr. Kanske tar en sväng förbi Edsbruk. Spanar in fabriken där. Eller kyrkan som sprängdes på 1800-talet. Samma styre då som nu. Samma folk.