Vi har bott i ett bostadsområde sedan början av 1980-talet har alltid trivts och tycker att vårt boende är livskvalitet, ett ställe där man ”laddar batterierna”, ett lugnt, välskött och trevligt område.
Men även solen har ju fläckar. De senaste fyra åren, sedan studsmattans intåg i folkhemmet, har stunderna när man vill vistas i sin trädgård, förändrats totalt. Många gånger upplevs det som om, vår altan har förflyttats till mitt i ett tivoli. Man kan inte sitta och föra ett samtal i normal samtalston, då ljudnivån från studsmatteaktiviteterna är på högsta volym. Man kan inte ha vädringsfönster öppna, man får ständigt höja ljudet på TV:n.
Visst skall barn ha det roligt, skratta och skoja, men studsmattan står för något helt annat. Oftast vistas där 2-6 barn samtidigt i åldrar mellan 3-12 år, inga föräldrar i närheten, det verkar som om att de räknar med att vi andra skall hjälpa och ta ansvar, när deras barn skadar sig. Barnen i mattan ”lever” i dator och tv-spelsvärlden, ”dör”, ”mördar”, kicksparkar, slåss, brottas, blir osams, gråter, sparkar fotboll och även hoppar och studsar, allt detta tillsammans med SKRIK på högsta ljudnivå.
Frågan är, hur lämpligt det är med studsmatta på en liten radhustomt, med närheten till grannar? Som granne upplever man det nästan som om grannens studsmatta står på ens egen altan, man kan inte ”göra sig fri” från vare sig ljud som visuella intryck! Det kan faktiskt vara så, att en del dagar så ”avlöser” olika studsmattor varandra, vilket får till följd, att detta elände kan pågå hela dagen.
Under hela vårt liv styrs vi av lagar, regler och oskrivna lagar, där respekt och hänsyn är viktiga ledord för att följa dessa. Det måste väl ändå gå att ha regler, för vistelser i studsmattor, där även dessa ord kan vara ledord. jag skulle väl ha fört upp detta problem ”till ytan” tidigare, men man vill ju inte bli beskylld för att vara en ”gnällig pensionär” som inte tycker om barn. Sedan finns det ju ett föräldraansvar, som man måste vädja till.
Med vädjan om sunt förnuft och förståelse.