Ligger pengabrist eller dåligt chefskap bakom denna sorgliga skildring från ett påskfirande på ett särskilt boende i Västervik?
Förra året möttes vi i matsalen av ett fint dukat påskbord med gula dukar och servetter. Vår enhetschef deltog också. Det var väldigt trevligt. I år fanns inget av detta, bara de vanliga borden och rosa servetter. I dessa trista coronatider behövs det så lite för att man ska känna sig lite gladare. Men man kände besvikelse och en tomhet, var vi inte värda något bättre? På utemöblerna stod krukor med vackra påskblommor däremot. Till glädje för vem?
Tacksam för svar.