Då kan du nog fortsätta drömma tills ditt barn gått ut skolan och förhoppningsvis klarat sig hyfsat bra, till stor del på egen hand.
”Skönt!” tänker kanske du med barn som brukar lyckas bra i skolan. Helt lugn kan du dock inte vara. Ditt barn får ”sitta av” väldigt mycket tid under dagarna, särskilt på lågstadiet där alla måste följa TRR i matematikundervisningen. I den undervisningsformen kan nämligen inte ditt barn som har lätt för matte utmanas vidare under stora delar av undervisningstiden. Detta eftersom lärarna nu måste följa ett manus. Det är alltså inte möjligt att läraren ger andra och mer utvecklande uppgifter till just ditt barn, för då frångår läraren den undervisning som den är beordrad att genomföra tre lektioner i veckan. Så ditt barn får till exempel ägna sin tid åt att lyssna på hur övriga klassen om och om igen ska försöka förstå att 5+5+5+5 har samma värde som 4x5, trots att ditt barn redan visste det innan lektionen.
”Mitt barn då?” tänker kanske du som har ett barn med svårigheter att förstå logiken i matematiken. När ditt barn fortfarande behöver lära sig att 6:ans tiokompis är 4, då diskuterar klassen i stället att 23 är kompis med 77. Tyvärr är det svårt för ditt barn att lyssna på och lära sig av en diskussion med innehåll som barnet inte har grundförståelsen för. Jobbigt att ditt barn missar tid som kunde använts till att fortsätta öva in baskunskaper och i stället måste lyssna på andras prat om tal som känns nästan obegripliga.
”Men mitt barn då?” tänker kanske du vars barn har någon svårighet inom NPF. Kanske har ditt barn svårt att fokusera och lyssna när läraren eller klasskompisarna pratar mer än två minuter? För ditt barn är långa helklassdiskussioner oftast svåra att delta i, barnet lämnar kanske frustrerad klassrummet i stället och missar lektionen helt. Synd att lågstadielärarna är tvingade att följa denna metod som inte alls gynnar eller stöttar ditt barns behov.
Denna TRR-undervisning som alla lågstadielärare i kommunen är beordrade att följa ställer alltså till det för många elever, men på olika sätt. Långa diskussioner där läraren måste följa ett färdigskrivet manus, samma manus för alla elevgrupper, gör det oerhört svårt att anpassa undervisningen till elevernas behov och olika kunskapsnivåer.
Tänk om politikerna i Västerviks kommun kunde förstå att det som verkligen kan höja elevernas resultat är små klasser med få elever per vuxen, alternativt fler lärare per klass. Det skulle leda till mer hjälp, stöd och utmaningar som kan utveckla elevernas förmågor och kunskaper på individuell nivå.
I stället ger kommunen ännu mindre pengar till skolan varje år, men förväntar sig ändå högre resultat. Obegripligt och mycket oroväckande!