I början av september kom så beskedet som många väntat på sedan i maj. Nordea flyttar sitt huvudkontor från Stockholm till Helsingfors. Anledningen är den bankskatt som regeringen avser införa.
Beslutet är tyvärr inte det enda i sitt slag. Regeringen driver en skattehöjarlinje som drabbar företag och arbete hårt. Tre fjärdedelar in i mandatperioden har man höjt eller aviserat höjningar av skatter på 66 miljarder. Varnande ord har viftats bort eller mötts av hånfulla kommentarer. Retoriken är ovärdig en regering i en demokrati.
När bankskatten först presenterades låtsades regeringen att den skulle användas för att staten skulle kunna ta ansvar i nästa bankkris – en i grunden god idé. Skattebetalarna bör stå som garant för det fall banker hamnar på obestånd. Tyvärr hade beskrivningen lite med verkligheten att göra. Pengarna från bankskatten ska pumpas rakt in i budgeten och användas för statens ständigt ökande löpande utgifter.
Med sedvanlig elegans har finansministern mött kritiken om bankskatt. I våras hävdade Magdalena Andersson att en flytt skulle vara en vinst för Sverige. Landets största bank, med ett stort antal kvalificerade arbetstillfällen, försvinner nu med dess infrastruktur. Detta i ett läge där Europiska huvudstäder slåss för att ta emot de banker som väntas lämna London efter Brexit. Det behöver knappast påpekas att Sveriges chanser i denna tävling knappast har förbättrats.
Huruvida fler banker kommer att lämna landet är ännu oklart. Men det är rimligt att anta att regeringens skattehöjningar kommer att driva fler företag ur landet, eller stoppa dem från att etablera sig. Norwegian har tidigare i år sagt att de skulle vilja investera mer i Sverige. Dock inte om flygskatten – som regeringen avser lägga i höstbudgeten – införs.
Hittills har regeringen trots retorik och praktik räddats av en stark konjunktur. Den kommer dock inte att räcka för evigt och risken är stor att Sverige kommer att drabbas extra hårt av en framtida lågkonjunktur på grund av en företagar- och jobbfientlig skattepolitik.