Min första erfarenhet av skolvärlden som yrkesperson var som praktikant på en förskola i denna kommun. Jag skulle göra fyra veckors praktik, men redan efter första veckan ville rektorn på förskolan avluta min praktikplats och erbjuda mig ett vikariat. Därifrån gick det fort. På ett år hann jag med att vikariera i förskola, förskoleklass, första klass och fritids. Det blev självklart för mig att jag skulle utbilda mig till förskollärare. Vilket yrke! Vilken ynnest att varje dag får träffa, umgås med, lära och läras av dessa underbara små individer. Jag kunde inte tänka mig något annat. Utbildningen gick som på räls och rätt vad det var så tog jag examen och skulle ge mig ut i verkligheten som utbildad förskollärare. Wow! Vilken känsla, vilken prestation. Jag tillhör nu en yrkesgrupp som inte bara är oerhört samhällsviktig, utan också består utav några av de smartaste, starkaste, mest kreativa och mest godhjärtade människorna jag träffat.
Nu sitter jag här och skriver detta i ren frustration. Jag har varit yrkesverksam i förskolan i tio, snart elva år. Under dessa år har jag erfarit många händelser och erövrat många lärdomar. Den tråkigaste av dessa lärdomar måste vara följande. Alla de ovanstående epiteten jag tilldelat mina kollegor genom åren, är också deras största problematik.
Det har med åren blivit smärtsamt tydligt att våra högsta chefer, alltså politikerna, inte kunde bry sig mindre om att ge förskolan de förutsättningar som krävs för att bedriva den kvalitativa utbildningen för barnen som vi blivit utbildade till att bedriva. Nedskärningar på nedskärningar, hot om nedläggning av enheter år efter år. Men vi, vi knegar på. Dåligt betalt. Dåliga arbetsförhållanden och sämre blir det. Men vi knegar på. Aldrig har jag sett en grupp människor göra så mycket för att få något trasigt att fungera för så lite i gengäld. Jag har förstått att siffrorna och bokstäverna på politikernas papper inte överensstämmer med verkligheten. Det är rent av tragiskt att politikerna är så oförmögna att se förbi dessa papper. Jag kan inte minnas senast en kommunpolitiker var på besök för att uppleva verksamhetens verklighet.
Som det ser ut nu på min enhet i Västerviks kommun, kommer jag att arbeta i ett arbetslag om fyra personer, två förskollärare samt två barnskötare. På denna avdelning kommer det gå 34 barn. 34 individer, personer och människor. Som alla har sina egna behov, viljor, tankar och känslor. Mitt uppdrag som förskollärare? Att se, höra, bemöta och utifrån varje individs personliga behov utbilda varje enskilt barn.
Mina frågor i min nuvarande situation blir således: Hur ska jag kunna bedriva den utbildning jag förväntas göra? Hur ska jag kunna hinna se varje enskild individ jag har huvudansvaret för med dessa förutsättningar? Hur ska jag orka vara den bästa pedagogen jag kan och samtidigt känna mig misslyckad i slutet av varje dag för att jag gjort A, B och C men inte D, E och F? Är det ens värt att fortsätta?