När Fredrik Reinfeldt i riksdalsvalet på en pressträff yttrade: – Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen, medfördet, enligt valanalyserna, att många moderater valde att rösta på SD. Alliansen tappade stort och S gick framåt tillsammans med MP. SD blev Sveriges tredje största parti.
Efter att ”valröken” hade lagts sig drog partierna sig tillbaka i sina kamrar och började att formera sig efter valresultatet. Vi som satt hemma framför radio och tv-apparaterna trodde inte våra ögon och öron, det var som om ingenting hänt.
Man började köra i samma gamla fotspår, trots att man måste ha begripit att det nu råder helt andra förutsättningar i riksdagen. Borgarna fortsatte sin slogan, med sin självutnämnde representant Annie Lööf i spetsen, om Alliansens förträfflighet. Alliansens största partis företrädare Anna Kinberg Batra såg lite vilsen ut. S basunerade ut att denna budget som vi nu lägger det är den som kommer att gälla. Hur gick tongångarna i respektive partigrupp? Fanns det inte någon klok människa som sakligt kunde berätta för partiledningen att detta inte kommer att gå?
Nu blev det platt fall för den sittande regeringen. Sverige hamnade i en regeringskris. Stefan Löfven utlyser nyval i mars.
Nu ger man sig in i ett ovisst val som kan sluta hur som helst. Har man inte läst på läxan från förra valet 2010 då Mona Sahlin bildade allians med vänstern vilket bidrog till det urusla valresultatet? Nu gör man om samma misstag genom att ta med MP och med samma budget som nyss hade fallit. Nu självutnämnde sig SD som representant för svenska folket och visade att det är ett rent enfrågeparti med invandringsproblematiken som sin stora fråga.
Vi som nu har sett på detta spel, vi som sitter ut i landet undrar säkert om politikens tillstånd. Partiernas maktkalkyl krakelerar. Vi hör deras slogan till leda. Det är ett sorts vakuum, alla skyller på varandra.
Jag och många med mig befarar att det inte blir någon ändring mellan blocken, utan att vi hamnar i samma läge som förut.
S och MP tillsammans är en chansning som jag inte tror går hem bland väljarna. KD hamnar enligt senaste mätningen under fyraprocentspärren och åker ur riksdagen.
SD har gjort klart att man kommer att gå emot alla, om man inte har frågan om invandringspolitiken på dagordningen. Hur ska man komma till rätta med detta tillstånd när man inte pratar med det tredje största partiet? För att vrida detta vapen ur händerna på SD måste alla partier ta upp frågan om invandringen, informera väljarna och även SD om att den står på deras agenda. Det går inte att komma ifrån att denna fråga som, ur ekonomisk synvinkel, inte står på egna ben.
Jag är bekymrad inför marsvalet om man inte kan komma till förhandlingsbordet och prata med varandra i en förnuftig ton. Sitt inte i sandlådan och kasta sand på varandra.