Tack vare färjelinjen Västervik-Visby hade jag möjlighet att besöka Almedalen i onsdags förra veckan. Det blev möten och seminarier som var värda resan. Dagen skulle avslutas med att lyssna till Centerpartiets ledare Annie Lööfs tal, efter en häftig inledning på scenen, med en hyllning till Avicii.
Sedan blev det en märklig och olustig känsla, när mörka moln uppenbarade sig i utkanten av folksamlingen. De mörka molnen var inslag av nynazister och Alternativ för Sverige, som skrek glåpord och störde allmänt. Lyckligtvis tystade de när modiga människor som vågar stå upp för demokratin visar sin styrka. Jag tänker då på Annie Lööf, men också på den kvinnliga politiker, som ställde sig mitt bland dem och när KRIS (kriminellas rätt i samhället) visade sitt ställningstagande.
Mina funderingar kom efter att min inre känslostorm hade lagt sig. Hur kommer det sig att det finns så mycket hat bland de som engagerar sig i dessa extrema grupper? När blev de så rädda att de måste börja hata? Vad hände? Var fanns vi vuxna, som skulle trösta och förstå när de utmanade oss vuxna som mest?
Alla måste vi hjälpas åt i samhället. Det här är inte en uppgift som bara ska ligga på skolan. Familjen, skola, socialtjänst, BUP, fritidsgårdar, föreningar är bara exempel på samarbetspartners som behöver samverka, för att barn och ungdomar ska känna att de finns i ett sammanhang och blir sedda och lyssnade på.
Vi har samarbete i Västerviks kommun, men vi är långt ifrån framme och alla goda krafter behövs. Vi behöver fortsätta det arbetet som vi börjat på för barnen och demokratin. It takes a village to raise a child!