De senaste åren har det blivit tydligt att klimatfrågan har blivit mänsklighetens stora utmaning- lokalt som globalt. Våra utsläpp av fossila bränslen är huvudorsaken, vilket har ökat andelen koldioxid i atmosfären med 50 procent sedan 1990. Koldioxid lägger sig som ett lock i jordens atmosfär, vilket gör att medeltemperaturen har stigit till kritiska nivåer. Dessa förändringar av naturmiljön är inte naturliga- ”utan på grund av mänsklig aktivitet”, enligt forskaren Sören Faurby. De kan ge permanenta förändringar för vårt djur- och växtliv då förändringarna sker snabbt.
Fossila utsläpp av olja genom bland annat vårt bilåkande är huvudproblemet. På global nivå verkar det oöverstigligt att lösa- internationella överenskommelser är svårnavigerade och tar lång tid, dessutom är många nationer oense om ansvaret. Det hela kan verka tröstlöst – men går det då att göra något på lokal nivå?
I Sverige har vi stora förutsättningar genom vårt hemliga vapen – skogen och brukandet! När vår skog växer tar barr och blad upp koldioxid och på så sätt fungerar vår skog som en kolsänka- vår skog tar varje år upp ca 180 miljoner ton koldioxid och Sverige som nation släpper ut cirka 140 miljoner ton koldioxid. Skogen genererar alltså en sänka nationellt på 40 miljoner ton varje år!
En tydlig svårighet och obarmhärtig sanning är dock att koldioxid inte känner av nationsgränser, så vi måste täcka upp för de fattigaste staterna. Hur kan vi då öka skogens klimatnytta? Många menar att hyggesfria metoder är klimatsmarta, men det är tveksamt det är tveksamt om det gäller ekosystemen i vår del av världen. Hyggesfria metoder kan även skada många arter vi har.
Många påstår bland annat att trakthygge skapar ensartade skogar. Det stämmer inte! Skogarna i Sverige har många arter som trivs på hyggen, till exempel alla lövträdarter, kärlväxter, pollinerare som bin och humlor samt buskträd som inte finns i täta, mörka skogar. Alla våra lövträdsarter trivs i trakthyggesbruk, inga trivs i hyggesfritt skogsbruk.
Enligt skogforskaren Mats Hannerz som funderat på dessa frågor länge, kan ”ett sätt att öka kolsänkan på kort sikt är att sluta avverka”. Problemet är dock att skogen växer till en viss begränsning och sedan når skogen ett ”klimax” där träd börjar falla omkull och avger då koldioxid. Så det verkar inte vara en lösning, eller som Hannerz noterar ”på längre sikt kommer kolsänkan i orörda skogar att minska”. Genom att bygga med trä binder vi in koldioxid i byggnader länge! Vi måste alltså bruka våra skogar aktivt för att skogen ska bidra till klimatnyttan!
Till sist: Skogen kan inte ensam rädda klimatet. Den kan dock genom att fortsätta växa, vara vital och bruka den smart som vi gjort länge ersätta vårt beroende av det fossila bränslet samt gynna den biologiska mångfalden. På så sätt kommer vi ett steg närmare en lösning.