Som boende i skärgården har jag sjöfåglarna utanför dörren. Man lär sig betrakta livets skiftningar som en del av det skådespel naturen bjuder på. Genom åren har jag skådat både kalla vintrar och varma vintrar. Jag gör vad jag kan för miljön, betalar skatt och eldar med egen ved. Jag har svårt att tro på aktivisternas alarmerande utsagor om klimatets kris.
Nyligen tittade jag på ”Sverige möts” på SVT1. Programmet brukar hålla sansad ton, men kändes missvisande om klimatet. En av de inbjudna personerna var vägdemonstranten Pontus Bergendahl, bördig från Kristianstad tillika partiledare för ett nystartat miljöparti, Klimatalliansen, som över blockgränserna riktar sig mot alla partiers väljare. På sedvanligt alarmistiskt manér ansåg han att utvecklingen stannat upp, försvårats i Sverige. Transportsektorn utpekad som en bov.
Som pensionär har jag betraktat historiens skeenden. Sverige har gått från stolt industrination till mer ängsligt på klimatområdet. Mycket nyttigt har förstås fokus på miljön också bidragit till. Hur skattefinansierade SVT med sitt folkpublika uppdrag kan ge en klimatextremist som Bergendahl talartid i en TV-sänd debatt vet jag ej, men det finns en avsaknad av sansad takt i debatten anser jag. Utveckling måste ske på ett sätt som människor kan följa och maten måste komma någonstans ifrån. Om det ens är nödvändigt med den alarmism som Bergendahl och hans gelikar i klimatrörelsen representerar?