De flesta av oss har en relation till den svenska skogen. Skogen är vår rekreationsplats, vårt andningshål, och ett hem för mängder av arter. Men enbart träd gör ingen skog. Särskilt viktiga, känsliga skogsområden, så kallade nyckelbiotoper, spelar en avgörande roll. Dels som ett slags nav för ekosystemet, men även som livsmiljö för hundratals rödlistade arter. Problemet är att vi inte vet var många av dessa känsliga områden finns. För att spåra dem har inventeringar varit avgörande, inte minst i nordvästra Sverige där kunskapen är som sämst.
För att försöka få samsyn i hur vi hittar och bedömer känsliga skogsområden startade myndigheten Skogsstyrelsen en samverkansgrupp med aktörer från bl.a. skogsbolag och naturvårdsorganisationer. Naturskyddsföreningen anslöt sig med en genuin vilja att bidra till att öka kunskapen.
Stor blev därför vår förvåning när Skogsstyrelsens häromveckan utan förvarning plötsligt beslutade att ”ta paus” i inventeringen av denna särskilt skyddsvärda skog. Ännu större blev vår oro för hur det ska gå med Sveriges naturvård. Skogsstyrelsens beslut föregrep samverkansgruppens arbete, skapar ytterligare förvirring för markägarna och väcker oro för avverkning i fjällkommunerna – i strid även med regeringens ambitioner. Utan inventering blottas några av våra viktigaste, känsligaste skogar för avverkning.
Skogsstyrelsen har utan förankring förändrat spelreglerna och förutsättningarna för arbetet. Genom att pausa inventeringarna blir det oerhört svårt att hämta in mer kunskap om nyckelbiotoper i den del av Sverige där de sista stora sammanhänganden områdena av skyddsvärda skogar finns. Myndighetens pausbeslut har skapat en tydlig förtroendeproblematik, och för att Naturskyddsföreningen ska finna det meningsfullt att ändå återgå till arbetet i samverkansgruppen behövs tydliga och ändrade förutsättningar.
Först och främst måste vi få en förvissning om att inga skyddsvärda skogar avverkas främst i nordvästra Sverige under den så kallade pausen. Skogsstyrelsen måste ansvara för att så inte sker. Vi behöver därefter få ta del av en tydlig plan om hur lång pausen kommer att vara och vilka resurser som tillsätts för att få till stånd ett bra arbetssätt för alla inblandade. Känsliga områden måste kartläggas utifrån all tillgänglig kunskap, därefter behövs ett rådrum för vidare dialog om hur de ska hanteras. Dessutom måste fler miljö- och naturvårdsorganisationer bjudas in att delta i arbetet så att balansen mellanolika intressen blir jämnare. Slutligen vill vi få en försäkring om att Skogsstyrelsen fortsättningsvis respekterar arbetet i samverkansgruppen kring nyckelbiotoper och inte fattar fler beslut som föregår arbetet.
Förtroende är något som byggs upp genom dialog och ömsesidig respekt för det man kommit överens om. Vi hoppas att kunna återvända till samverkan kring nyckelbiotoperna, men för att det ska vara möjligt måste vi bli förvissade om att inte värdefull skyddsvärd skog sätts på spel genom Skogsstyrelsens beslut.