Gamla utdikade mossar bör inte användas för torvbrytning, eftersom denna ger väldigt stora koldioxidutsläpp. I stället bör sådana marker få bli våta igen, eftersom våtmarker både binder klimatgaser, bidrar till bildningen av grundvatten och är en viktig livsmiljö för fåglar och andra arter.

Torv är populär hos odlare för att den gör jorden mer mullrik och bättre på att hålla fukt. Men idag finns det torvfri jord i de flesta trädgårdsbutiker, jord som i stället är uppblandad med till exempel träfiber. Barkmull kan också vara ett alternativ, eller att tillverka sin mull själv med hjälp av löv- och gräsklippskompost (här finns det många tips på nätet).

Till regeringen vill jag skicka en annan vädjan: att förbjuda den skadliga och onödiga torvbrytningen, som i Sverige står för betydligt större koldioxidutsläpp än inrikesflyget. Man bör också driva på för återskapandet av förstörda våtmarker, både med ökade anslag till markägare och med stöd till de så kallade åtgärdssamordnare som kan föra samman lantbrukare och myndigheter inom samma vattenvårdsområde.

Till markägare med utdikade marker vill jag slutligen vädja om att återställa dessa i vått skick. Större åtgärder kan kräva bidrag, och sådana finns då att söka. Men återvätandet kan ibland göras bara genom att proppa igen diken på ett par strategiska ställen så att vattnet blir kvar på fältet. Då stoppas den biologiska nedbrytning som ger klimatutsläpp, och den våta marken börjar i stället ta upp koldioxid. Den blir helt enkelt en klimaträddare i stället för en klimatbov.