Jag läser Per-Ola Olssons ledare i VT onsdagen den 5 januari, där han menar att lantbrukare drabbas hårt av reduktionsplikten – drivmedelleverantörens plikt att blanda in fossilfritt bränsle i bensin och diesel (för att minska CO2-utsläpp). Man kan diskutera om det är reduktionsplikten eller andra orsaker som driver upp priserna på drivmedel, men det är en annan fråga.

Tidigare har VT skrivit om Marieborgsskolans 6:or, som kommer att drabbas av att behöva flytta till Ludvigsborgsskolan i stället för till Ellen Key när de börjar 7:an.

Och så pågår ännu debatten om de som kommer att drabbas när (om?) vindkraftverken börjar snurra i Lervik, Lebo och Tribbhult.

Kommunen har backat i frågan om vindkraftverken i Tribbhult. Föräldrar vill att kommunen backar i skolfrågan. Ledarskribent Olsson menar att regeringen bör backa från reduktionsplikten.

Hur ska någon förändring över huvud taget kunna komma till stånd om vi tror att ingen ska drabbas? Någon måste drabbas på något sätt, vi kan inte bara förvänta oss förbättringar av nya beslut.

När jag läser Olssons inlägg tänker jag: Jaha, nu blir köttet, mjölken och osten dyrare. Det går ju helt i linje med den omställning mot klimatvänligare matvanor som myndigheterna pläderar för. Vem drabbas då? De som inte kan ändra sina matvanor.

Jag förväntar mig att beslutsfattare står för sina beslut även om folk ”drabbas”. Och jag ser det som särskilt viktigt när det gäller frågor som rör klimatet, eftersom vi annars kommer att drabbas väldigt hårt – alla.