I mitten av november drar tjafset igång. Rätt eller fel att sätta upp julpynt, äta skinksmörgås, lyssna på julmusik. Hur envisa de båda sidorna än är vinner alltid de som säger ”man gör som man vill”. Och det är ju en självklarhet. Ännu föreligger ingen risk för påföljd för den som bryter traditioner.
Helst vill man inte kopplas ihop med de traditionsivrare som med underliggande aggressivitet skriker ”rör inte min lucia” – ingen som tänkt heller – och ”varför tog ni bort trillingnöten?”, men det är att blanda äpplen och päron.
Det intressanta i det tidiga julfirandet är att det hänger ihop med vår otålighet. Vi kan inte vänta på något, inte som vi kunde förr. Sorgligt att barnen berövas det magiska pirret i magen när fest, högtider, traditioner och längtan hänger ihop med en viss tid, inte ett flytande ”det blir jul när mamma tycker att det passar att lägga ut på Instagram”. De som tar ut det goda i förskott brukar också ha bråttom att avsluta kalaset. I mörkaste nyårstider kastas julen ut. Ty då är det vår.