Genom åren har jag arbetat i och för kommuner över hela landet. Det mesta är sig likt, inte minst det kollektivt dåliga självförtroende som tynger ned mindre kommuner, kryddat med en icke obetydlig dos avundsjuka.
Men på en punkt skiljer sig Västervik från andra kommuner.
Överallt pratar man om att vi måste ställa upp för varandra. På andra håll betyder det att kommun, företag och medborgare förväntas gynna lokala leverantörer så att pengar, arbetstillfällen och skatteintäkter stannar i den egna kommunen.
I Västervik är innebörden att vi ska jobba billigt eller gratis för varandra. Attityden är förödande för kommunens utveckling.
Alla företag står och faller med en stark hemmamarknad. För storföretagen är hemmamarknaden Sverige eller Europa. För mindre företag är hemmamarknaden kommunen där man verkar och, för de allra minsta, samhället där verksamheten bedrivs.
Om företag ska kunna utvecklas, måste hemmamarknaden bära de fasta kostnaderna och sin del av de rörliga. Först då kan de överleva och expandera.
Utan en lojal hemmamarknad är de lokala företagen dessutom oskyddade för konkurrens utifrån, från företag som genom en stark hemmamarknad kan operera med särkostnadskalkyler. Det finns flera exempel på hur företag etablerat sig i Västervik med marginalkalkyler, men lagt ned när de upptäckt det omöjliga i att få verksamheten att gå runt på en fullkostnadskalkyl i Västervik.
Varför har det blivit så här? Min gissning är att Västervik är en brukskommun med kunderna på annat håll. Kopplingen har varit svag mellan lokal konsumtion och lokala arbetstillfällen.
Bruken är historia. Vi måste uppvärdera oss själva och sluta förvänta oss att lokala aktörer ska jobba billigt eller gratis.