I dag tycks lärare ha fått ännu fler timmars undervisning och fler klasser. Och därmed mycket mindre möjligheter att verkligen hinna se alla sina elever och deras olika behov.
Vad jag funderar över är hur kommunikationen sker mellan mentorerna och lärarna. Sker den digitalt? Via mejl? Samtal? Dokumentation? Som någon hinner läsa och komma ihåg? För elevens bästa? För det var väl anledningen till att börja med att låta icke utbildade lärare bli mentorer?
Visst var det mycket arbete med att vara båda lärare och mentor. Men det kändes väldigt bra och givande tillsammans med kollega som också undervisade eleverna. Vi kände dem i klassrummet. Det kändes aldrig som en börda, utan var utvecklande för både elever och lärare tillsammans. Och föräldrar. Det har jag och många lärare goda erfareheter av. Och elever.
Att vara mentor innebär ett stort ansvar, ett behov av att lära känna ungdomen, eleven, och även ha en god kunskap både om ämnen, pedagogik och inlärning. Om man ska ha en chans att lyckas med det uppdraget. Det kan handla om överlämningar från tidigare stadier vilka ofta blir liggande i en skrivbordslåda, och inte når respektive lärare i dennes undervisning. Det kan handla om att mentorer avslutar sin anställning. Utan någon som helst överlämning om eleven. Och att allt man känt till om eleven faller i glömska. Här kan det handla om ett behov av lite extra stöd i till exempel läsning, ordkunskap, svenska, matte med mera.
Det känns som om man i dagens skola, några av dem, har missat något väsentligt och att nya idéer som antas och implementeras inte alltid är vetenskapligt förankrade. Vilket är återkommande inom skolan.
I stället borde lärare få vara lärare, och få den viktiga tiden att hinna samtala med sina elever själva om vad som behövs ibland, för att de ska lyckas med sitt kunskapande. Det är skolans uppdrag. Och det är vad lärare vill ha tid för.
Det finns många obehöriga lärare inom de ämnen de undervisar i. Vet inte siffran i procent för Västervik. Men det finns många som också är behöriga att undervisa i ämnen de har läst. Jag har en tråkig erfarenhet av att man säger på mellanstadiet att "det får de ta hand om på högstadiet". Och sedan samma sak: "Det där fixar de på gymnasiet". Eller så kan de läsa in på komvux eller folkhögskola. Det är inte ok. Att läsa på Komvux är vad gäller studietakt ungefär lika jobbigt som att läsa på högskola eller universitet. Men en mycket bra och utvecklande möjlighet för vissa.
Det pågår också debatter om friskolor. Och pengar. Måste ändå tillägga att en friskola jag känner till arbetar på ett bra sätt. När det börjar bli svårt för en del elever i olika ämnen så låter man de självgående eleverna arbeta självständigt under en tid, medan alla lärare i olika ämnen sitter med elever som riskerar icke godkända betyg, kunskapande, i två veckor för att låta dem inhämta kunskaper för att klara sina kursbetyg.
Det borde man kunna klara i den kommunala skolan också. Det finns möjligheter att hjälpa tillfälligtvis skoltrötta elever om man vill. Och om rektor beslutar så.