Edvard Hollertz skriver angående Jordbruksverkets nya husdjursregler om “hotet” från djurrättsrörelsen. Han pratar om "starka" och "högljudda" grupper som på något obehagligt lurigt sätt letar sig in och dominerar våra samhällsinstitutioner med orimliga idéer om bananflugors rättigheter och badförbud för sköldpaddor.
Att beskriva en social rörelse som ett hot är ett sätt att skydda maktpositioner. Vi ser samma retorik användas av antigenus-rörelsen, vars mål verkar vara att återinföra kvinnors status som egendom. Klimataktivister framställs som farliga av klimatförnekare. Transpersoner målas upp som ett hot, samtidigt som deras rättigheter tas ifrån dem.
En av de ekonomiskt starka aktörer vars position hotas av idén om djur som fria individer är animalieindustrin. Hollertz påstår att fler djur far illa “i de minsta besättningarna” jämfört med lantbruken eftersom de senare är “professionellt drivna”. Och samtidigt att de allra flesta hobby- och sällskapsdjur behandlas väl. Ungefär en tredjedel av svenska hushåll har sällskapsdjur. Antalet landdjur som föds upp i svenska djurfabriker årligen är ungefär 10 gånger Sveriges befolkning. Summan av dessa påståenden är att de djur som far illa inom livsmedelsindustrin är så få att de knappt går att hitta.
Det är bara att blicka tillbaka några månader i nyhetsflödet för att se att det inte stämmer. Brott mot djurskyddslagen i fabriker och slakterier är regel, inte undantag, men djuren lider även inom ramen för vad som är lagligt. Syftet med den “professionella" djurhållningen är att sälja djurens kroppar för ekonomisk vinst. Djurens värde ligger i deras död. Att höns hålls i gruppstorlekar långt över gränsen för vad som är hållbart för deras sociala hierarkier, att grisar bedövas med smärtsam koldioxidgas, eller att kor avlats för att producera så mycket mjölk att de drabbas av juverinflammation, är för att det ökar lönsamheten.
Att våra "pälsklingar" däremot, som Hollertz skriver, behandlas som familjemedlemmar, är för att drivkraften här istället är kärlek. Deras värde ligger i deras liv, som vi delar med dem. De får leva tills de blir gamla, får sjukvård för att kunna bli gamla, får en värdig begravning och sörjs när de dör. Samtidigt dödas djuren i fabrikerna på löpande band i mycket ung ålder — givet att de inte “kasseras” ännu tidigare på grund av sjukdom.
Att djurrättsröreslen vill “påverka vår syn på djur i en radikal riktning” låter ju skrämmande, men vad innebär det egentligen? Veganism som filosofi säger att alla kännande individer, oavsett art, har rätt till sina egna kroppar och till sina egna liv. Moraliskt sett är det ingen skillnad på en katt, en hund, en gris eller en höna. Som Hollertz själv är medveten om har djuren unika personligheter och intressen, behov av lek och kärlek, vänskaper och familjeband som betyder något för dem — deras liv betyder något för dem. Hollertz har därför rätt i att sia om djurhållningens långsamma avveckling. Det vill säga djurhållningen inom livsmedelsindustrin. Att nedmontera djurfabrikerna är ett oundvikligt steg i vår moraliska utveckling.
När vi väl slutar att se djuren som resurser som finns till för oss, gör vi plats för nya fredliga relationer till djur baserade på kärlek, omsorg och respekt— på deras villkor. Slutsatsen är inte att en kanin ska ha lika lite yta att röra sig på som en gris i djurfabriken. Tvärtom, låt de nya reglerna vara en tankeställare— kanske förtjänar djuren i fabrikerna samma hänsyn som våra pälsklingar?
Lydia Gemzöe