Ända sedan beskedet kom att grundskolechef Ewa Myhrén ska sluta har det funnits en orosklump i magen på mig, men även på många andra lärare och rektorer i min omgivning. Det är svårt att sätta ord på vad det är, men jag känner att jag måste få ut det på något sätt. Jag försöker att tänka större än min egen situation.
Att Grundskolerektor #1 vågar skriva sin insändare "Ett perspektiv som saknats i debatten om Ewa Myhrén" ger mig hopp, men också mod att själv skriva. Jag tackar denna rektor för insändaren. Att rektorerna backar Ewa, såsom hon har backat och stöttat dem under åren, visar på ett väldigt mod och något väldigt fint som jag tror kan inspirera hela organisationen i dessa tider.
Oron som jag har grundar sig till stor del av frågan: Vem stöttar oss nu?
Tidigare har det funnits en säkerhet. Jag vänder mig till min rektor, och till elevhälsan, och sedan vidare till Ewa. Jag vet att Ewa kommer att ta upp telefonen och svara när jag ringer, men också komma med ett svar eller en lösning på mitt problem – även om det inte är det svaret eller lösningen som jag vill höra. Jag vill såklart höra att hon magiskt ska trolla bort mitt problem – någonting som varken är hennes jobb eller som hon troligtvis kan lyckas göra. Hon ser till helheten, någonting som jag inte kan göra när det är så pass svårt eller tungt att jag bara kan se just mitt problem. Då står hon där stadigt när det blåser – återigen, även om det inte är det svaret eller den lösningen som jag vill höra. Att hon även vågar säga vad hon tycker, stå för det hon gör och tar elevernas sida i de olika politiska debatterna och diskussionerna om skolans verksamhet – gör att man är både glad och stolt över att ha henne på vår sida. Jag kan förstå att det sticker i vissas ögon.
Vem stöttar oss nu?
Häromdagen gick jag till min rektors kontor, jag har en elev som har stora behov av olika typer av anpassningar. Det är en tuff situation för både mig och eleven. Det har kommit till den punkt där det är för mycket för mig att klara av som lärare ensam i mitt klassrum och mina anpassningar räcker inte. Jag vet att jag normalt sätt kan vända mig till min rektor, som kommer att kontakta Ewa och sedan lägga upp en lugnande plan för mig, eleven och vårdnadshavare. Jag är på väg att knacka på dörren, håller upp knytnäven, men ångrar mig.
Vilken situation sätter jag nu min rektor i? Rektorn kommer att ta detta direkt med Magnus Bengtsson och politikerna – istället för att Ewa fanns där som mellanhand som tidigare – troligtvis be om mer pengar eller förändringar i budgeten, eller annan typ av hjälp med det som behövs. Precis det som förväntas av min rektor, och som jag tidigare har fått hjälp med. Vilka konsekvenser kommer då att läggas på min rektor, kommer denne att hamna i problem på grund av att jag behöver hjälp?
I de tidigare situationerna har både rektor och grundskolechefen stöttat och backat mig som lärare, men hur blir det nu? Jag får också ännu mer oro och rädsla i kroppen över hur jag som lärare kommer att se ut för Magnus Bengtsson och politikerna? Jag är ju då också ett problem eftersom min elev behöver hjälp – vad kommer då att hända med mig? Kommer jag också att få avsluta min tjänst?
Jag går tillbaka till mitt klassrum, till min elev som jag inte kan hjälpa mer och vet att dennes vårdnadshavare kommer att bli riktigt upprörda – med all rätt – och då finns inte Ewa Myhren kvar som kan stötta upp mig eller min rektor i den situationen såsom hon har gjort förut.
Jag ser och känner att både jag och mina kollegor backar för att ta dessa problem högre upp, vi försöker att lösa det själva. Vilket kommer att resultera i att flera av oss väljer att sluta och/eller går in i väggen för att vi inte orkar dra allt detta själva.
Vem stöttar oss nu?
Till Magnus Bengtsson och politikerna, framförallt Andreas Billtorp och Harald Hjalmarson, vem av oss sitter nu säkert? Om ni kan flytta på någon som står upp för sin åsikt och för att sin organisation ska bli så bra som möjligt – hur appliceras detta på hela verksamheten?
Jag som lärare vill att mina elever ska få de bästa möjliga förutsättningar för en bra undervisningen och en bra skolgång och jag kommer att stå upp för deras rätt till detta – och det kommer att krävas resurser i form av utbildade lärare, vuxna i klassrummet och på rasterna, bra läromedel, skärmar, sköna stolar och bänkar, hörselkåpor, time timers och så vidare. Ska ni få mig att sluta också då, för att jag vill mina elevers bästa och att de ska få en bra skolgång?
En rektor som vill ha en så bra skola som möjligt och då behöver få förutsättningar för detta och ber om det alternativt blir anmäld av skolinspektionen då denne inte får förutsättningar från er att göra sitt arbete, ska denne också få sluta eller välja att sluta av samma rädsla och oro som jag känner?
Vill ni ha en organisation där varje beslut som tas – och enligt lag ska tas såsom orosanmälningar eller rädsla för att föräldrar ska anmäla oss till skolinspektionen för de beslut vi tar – ska oroa både personal och rektorer över om de ska ta besluten eller inte för att det inte finns någon säkerhet eller trygghet. Tidigare har vi vetat att grundskolechef Ewa Myhren har stått bakom oss, nu har vi ingen. Vem stöttar oss nu?
Till Ewa Myhren, vill jag tacka för det du har gjort för mig och mina elever under dessa år. Jag förstår att de beslut du tagit har varit för organisationens, rektorernas, personalens och framförallt det du har tyckt varit bäst för eleverna utifrån de förutsättningar som du har haft och fått. Det har varit otroligt tryggt och självklart att du har funnits där och hjälpt oss när vi behövt – även om det inte alltid är det som vi vill höra. Jag ser och hör också hur du har kämpat för vår organisation den senaste tiden, men att du har arbetat i motvind.
Att du ska sluta, gör mig inte bara orolig, rädd och ledsen för din skull utan för hela organisationen och hur läget kommer att bli framöver. Med denna osäkerhet i skolans värld kanske vi ska börja leta efter andra jobb allihopa?
En lärare som vill sina elevers bästa