Berget och tornet har haft en särskild plats i mångas barndomsminnen från Södra Förstan. En klippformation liknades för länge sedan vid en stor båt och inspirerade barn att leka ”amerikaresan”. Båten blev en borg eller ett piratskepp i senare generationers påhittade äventyr. Bröllop och begravning lekte barn på 20-talet och indianer och cowboys från 40-talet. Och mycket mer. Bergets klippor och skrevor har inbjudit till fantasifulla lekar långt fram i närtid. Den idag slybevuxna ytan mellan berget och Kattkullegatan har kallats både Gröna och Slätta och där har man spelat fotboll genom tiderna.
Att kunna ta vägen över Kattkulleberget har varit självklart för människor i mer än 150 år. Någon har berättat om morfadern som sjöng hela vägen när han gick hem över berget på lördagarna under 40-talet. Då visste familjen på Kullen (S. Bangatan) att arbetsveckan på måleriet var slut. På 40–50-talet hände det att lärare vid Östermalmskolan och Lidhemsskolan tog med eleverna till berget för skoluppgifter som kunde vara att avbilda vattentornet skalenligt. Lågstadiebarn från de norra stadsdelarna bussades under några år till Östermalmskolan vilket gjorde att även de barnen fick minnen från Kattkulleberget. Många årskullar av Lidhemsskolans elever har haft berget som lekplats fram till för några tiotal år sedan.
En äldre berättelse handlar om en höstkväll i slutet av 1920-talet. Tre tonårsflickor var på väg hem över Kattkulleberget medan de högljutt diskuterade en film de sett. När de kom fram till vattentornet dök plötsligt två huckleklädda varelser fram i månskenet och trion tvärstannade. Efter några sekunder i skräck kände de igen Augusta, en av de äldre kvinnorna som kallades ”Måsa” och hennes väninna. ”Måsa” upplät sin knarriga stämma i orden, ”Kors i all sin dar sånt liv, jag trodde det var minst två spann häster”. Stämningen förbyttes och hejdlöst skrattande sprang flickorna vidare. Augusta ”Mås” bodde i Faldet, ett litet hus som låg där bergets höjd föll till en lägre nivå. Ytterligare ett par hus fanns i utkanten vilket dock inte hindrade möjligheten till att gå över berget.
Det finns fog för att påstå att Kattkulleberget alltid har varit ”folkets berg”. De upptrampade stigarna där människor idag korsar berget på sina promenader visar att berget i praktiken fungerar som ett en liten park i stadsdelen. Vattentornet på det uråldriga berget har stått oanvänt i 60 år nu. Dess tillkomst 1905 var ett steg i utvecklingen mot dagens alla bekvämligheter. Det ligger ett symbolvärde däri och även i tornet som byggnad.
Frågan om Gamla vattentornets och Kattkullebergets framtid engagerar många människor rent sakligt. Den väcker också känslor och då inte bara tillfälligt en mörk, disig novemberkväll.