Genrebild.
Jag pratar såklart om vården.
Återigen denna vård som jag är beroende av. Jag räknar med att sjukvård och samhälle ska finnas där för mig när jag finns där för andra som har betydelse. Just nu är jag för sjuk för att vara i en viss del av sjukvården. Men jag är också för frisk för att tillhöra en annan del av sjukvården. Personal slutar och avdelningarna fortsätter. Jag flyttas verkligen bara runt.
Jag kan se hur personalen kämpar. Jag kan se hur de brinner för att ge mig det jag behöver. Jag ser att personal verkar uppgivna och många gånger springer mellan patienterna för att räcka till. När ska egentligen de som sitter på de höga hästarna lyssna?
Just nu är jag rädd. Jag är rädd för att jag inte ska få den vård som jag förtjänar. Det är någon annan som sitter mellan de fyra väggarna och bestämmer vad jag ska få för behandling. Vad har jag egentligen rätt till? Är det någon som tar hänsyn till det?
Under min tid i vården, och då pratar vi i närtid, har jag träffat väldigt många människor. Men dessa människor som också har fått komma åt mig har nu slutat eller kommer snart att sluta. Kvar finns en osäkerhet kring min behandling och kring vilken eller vilka jag kommer träffa. Är jag för sjuk, eller är jag för frisk? Vem håller hoppet uppe om mig när mitt hopp börjar ta slut? Vem får mig att tro på att jag kan klara av min sjuka sjukdom?
Dumma sjukdom. Jävla sjukdom.
Jag kämpar varje dag. Om ni bara visste. Jag skäms varje dag för min sjukdom. Men där, där borta på den där platsen där jag ska få känna mig trygg och få sluta skämmas, kommer även mer personal att sluta. För mig är det personal som är värdefull för mig, för min sjukdom och faktiskt mitt liv. Jag lever ständigt med denna jävla sjukdom. Jag får kraft ibland men just nu känner jag att vården sviker mig. Inte för att personal slutar utan för att ledningen inte tar sitt ansvar. Kvar står jag och balanserar mellan liv och död.