Om mobbning. Debatten om mobbning handlar om hur barn och ungdomar behandlar varandra illa. En sak man kanske ska börja fundera på är hur det uppstår, det finns naturligtvis många orsaker till detta. Men, vilken skuld har föräldrar och olika medier till detta beteende?
På framförallt det reklambaserade TV-utbudet, (där målgruppen i lika hög grad är vuxna) ser vi dagligen program där kontentan är att förnedra varandra för att det ska locka skratt hos tittarna. Ta Ullared som ett exempel, de återkommande personerna har valts för att de beter sig som om de inte har alla besticken i lådan, alla hästarna i stallet, allt för att vi ska skratta åt dem, enligt mig en variant av vuxen mobbning!
I svenska Hollywoodfruar har Gunilla framställts som en satkärring, ett hatobjekt, fritt fram för mobbning. Alla dessa avsnitt om desperata housewifes där de i soffor sitter och förnedrar varandra. Baren, Paradise hotel, Bachelorette, Bachelor där kvinnor och män kan gå igenom 10-15 partners för att hitta varandra (light prostitution?), listan kan göras oändlig.
Vad får barn och ungdomar för bild av de vuxnas ideal och förebilder när de tillsammans sitter i TV-soffan med chipspåsen och skrattar åt allas tillkortakommanden. Allt verkar tillåtet! Precis som ungdomar har nätforum där de utan att behöva se varandra i ögonen kan spy galla över utvalda offer har vuxna sina forum där de gör samma sak men ofta ändå råare. Alla kan hitta likasinnade på nätet där de kan odla sitt destruktiva beteende.
Ska man försöka förändra det växande problemet med att barn och ungdomar mår allt sämre i hög grad på grund av den nya digitaliserade världen kanske man måste börja med sig själv som vuxen. Tidigt, och inte när beteendet redan har slagit sina klor i ungdomarnas hjärnor!
Vilken förebild vill jag vara, vill jag se på alla dessa förnedringsprogram som ett oskyldigt kvällsnöje eller ska jag se dem som en grogrund för mobbning som övertas av våra barn Ska vi sitta vid köksbordet och kverulera över alla som vi inte tycker duger i vårt svenska folkhem utan att förstå att ungarna runt oss har öron stora som kastrullock och anammar våra tankar?
Bara några funderingar vid soffbordet, framför TV:n!