Efter förra valet gick majoriteten över till det borgerliga blocket där Sverigedemokraterna blev det största partiet då 20,54 procent av den svenska väljarkåren valt att lägga sin röst på det partiet. Två av partierna låg farligt nära 4 procent-spärren i opinionsundersökningarna men klarade den med nöd och näppe i valet. Flera av de borgerliga partierna hade under valrörelsen sagt att samarbete med SD var omöjligt och att regera tillsammans med dem var helt uteslutet. Efter valet hände något märkligt, Ulf Kristersson (M) tog på sig uppgiften att bilda en borgerlig regering. Ett nytt begrepp inom svensk politik kom till världen på Tidö slott utanför Västerås. Det var då ”Tidöregeringen” skapades. Hur partierna skulle samarbeta styrdes av det så kallade ”Tidöavtalet” där sverigedemokraternas krav skulle tillgodoses av en minoritetsregering som bestod av M, L och KD.
Den största frågan som drevs var att det skulle skapas ”lag och ordning”, gängvåldet och den organiserade brottsligheten skulle bekämpas samt att invandringen i princip skulle upphöra eftersom den var roten till allt ont i Sverige. NATO-medlemskapet var också en viktig fråga. Andra frågor som sjukvård, äldreomsorg, skola och klimatfrågor fick inte så mycket utrymme. De första två åren för Tidöregeringen präglades av en inflation som fick priser och hyror att skjuta i höjden. Som alltid vid sådana tillfällen blev det svårast för alla med låga löner eller pensioner. ”Bekämpandet” av de kriminella gängen gick trögt, för att inte säga uruselt, Sverige började till och med att ”exportera” gängvåld till grannländerna Danmark och Norge. Trots stora ekonomiska satsningar på polis och rättsväsende klarades inte fler grova brott upp.
Hur kunde det bli så här illa kan man undra? Ja egentligen är det ganska enkelt att svara på den frågan, väljarna ville ha det så här. Eller var det kanske inte riktigt så här illa man trodde att det skulle kunna bli? Det lovades ju krafttag mot brottslighet och invandring, allt lät ju så bra när de borgerliga partiledarna valtalade och utlovade ordning och reda på gator och torg, och något direkt samarbete med SD skulle det aldrig kunna bli tal om. Sedan blev det precis tvärtemot. Det blev inte bara samarbete med SD, de andra tre partierna satte Jimmie Åkesson i en position där han skulle kunna fälla minoritetsregeringen Kristersson. Den högerpolitik som nu förs har sällan tidigare förekommit i Sverige. Arbetslösheten ökar, priserna stiger trots att inflationen är låg, sjukvården har stora problem att rekrytera vårdpersonal, de rika blir rikare, de fattiga fattigare och gängkriminaliteten ”blomstrar”. På område efter område märks högerpolitiken av.
Hur kunde det bli så här illa för Sverige?
Jan-Gunnar Johansson