Att jämföra ishockey med forntida gladiatorspel är helt fel väg att gå, menar skribenten som i stället menar att hockeykulturen premierar våld och machokultur och fostrar mobbare.
När jag läste Urbans Widéns debattartikel stod det plötsligt väldigt klart för mig varför många av hockeykillarna i grundskolan samt gymnasiet var de mesta mobbarna samt stod för majoriteten av det våld jag blivit utsatt för, hotad med och bevittnat, i mitt liv. Begreppet hockeykillar är i hög grad allmänt vedertaget för att benämna den specifika gruppkulturen hockeykillar tillsammans utgör. Självklart är variationen inom gruppen stor och begreppet hockeykillar syftar därför inte på alla killar som spelar hockey.
För mig, och många andra, var det uppenbart vilka hockeykillarna var. Det var de som var mest macho, det var de som började snusa för att passa in i omklädningsrummet, det var de som redan i yngre tonåren söp sig till apstadiet genom att hetsa varandra. De utgjorde ett särskilt slags destruktivt grabbgäng där det normala var att grupptrycka varandra i kampen om att stå som gängets alfahanne med svällande muskler, fina märkeskläder och en målinriktad heterosexuell utstrålning av potens.
Vi andra barn som gick i samma klass och på samma skola som dessa hockeykillar blev enkla offer för deras maktdemonstrationer. De slog oss för att visa andra hockeykillar hur bra de var på att slåss, de trakasserade och skrämde oss för att visa hur dominanta de var. Några få fall blev polisanmälda men mest av allt så var hockeykillarnas konstanta våld mot sin omgivning normaliserad och de kom nästan alltid ifrån välartade hem med relativt god ekonomi. Så det uppmärksammades ju självklart inte. Det hela är nu nästan 30 år sedan, dessvärre hör jag av mina egna barn att samma mönster fortfarande hänger kvar.
Urban Widén beskriver i sin debattartikel att ”En hockeymatch är ju som antikens gladiatorspel med snabbhet, smällar och känslor för vad som händer i mitten av rinken” och jag förstår plötsligt att VIK fostrar dessa hockeykillar in i en extremt snäv roll med dyrkan av fysisk styrka, prestation och förakt för svaghet. Vad som verkligen betyder någonting är att få publikens och tränarens uppskattning på samma sätt som gladiatorerna. Genom att uppvisa våld, grymhet och överlägsenhet. Även om Urban inte bokstavligen menar gladiatorspel så blir det tydligt för mig vilka ideal han har för grabbarna.
Samtidigt läser jag att Västerviks kommun lägger 2,3 miljoner kronor (KS§142) på att köpa gratis årskort till ungdomar i projektet ”TEAM 1217” om de lovar att inte dricka alkohol eller använda droger. Det måste vara det dyraste mest meningslösa projekt en kommun kan lägga pengar på. Detta är pengar man kan använda till att behålla skolor, förskolor eller att öka fältarverksamheten.
Den hockeykultur som rådde för 30 år sedan verkar fortfarande hänga kvar, menar skribenten.
Nu vill jag vända mig direkt till dig, Urban. Om du verkligen tror att gladiatorspel kan fostra trevliga medmänniskor så har du dragit fel slutsatser. Allt prat om att ta ett större ansvar och att inkludera ungdomar kanske egentligen bara är ett fiffigt sätt för VIK att få kommunen att pumpa in pengar i en klubb som både fostrar killar till att vara mobbare men samtidigt är för dåliga på hockey för att finansiera sin egen verksamhet.
Det är lite otydligt i din debattartikel vilka problem VIK avser att lösa genom sitt projekt TEAM 1217. Du kastar ur dig allt ifrån psykisk ohälsa och stress till prostitution och drogmissbruk. Jag anklagar varken dig eller någon annan i VIK för att vara kunniga inom dessa områden, men ni gör nog bäst i att inte göra anspråk på att vara det.