Jag har inga varma känslor för Harald Hjalmarsson, särskilt inte efter hans befängda cirkusmotion som skadat ett område som varit min passion sedan barndomen. Men ändå tycker jag inte att man ska utse honom till syndabock för turerna kring Slottsholmen.
Mellan 1985 och 2013 tillhörde jag den ideellt arbetande personalen på Visfestivalen. Medlemmar i föreningen Visan var i huvudsak festivalens personal och ekonomin inskränkte sig till våra medlemsavgifter.
I början av 2000-talet identifierade kommunen, som då hade socialdemokratisk ledning, Visfestivalen som utgångspunkt för tillväxt och arbetstillfällen. Ett antal skattefinansierade projekt genomfördes och under en period trodde kommunens tjänstemän att de drev visfestivalen. Vid flera tillfällen var Hansi Schwarz snubblande nära att lägga ned festivalen och en höst inbjöd han oss medarbetare till avskedsfest. Bara timmarna innan träffades en överenskommelse som räddade evenemanget.
Visfestivalen har aldrig varit fullt ut kommersiell. Det var länge ett sommarkollo för Hansi och hans kamrater. Under Visstadenprojekten drevs festivalen officiellt av föreningen Visan som saknade ekonomi att köpa fastigheten Slottsholmen. Kommunen parkerade fastigheten där, i väntan på finansiering av det som då var tänkt som ett Visans Hus. När Björn Ulvaeus kom med sitt erbjudande, stod kommunen där med en massa lösa trådar och en attraktiv fastighet officiellt tillhörande en förening.
Harald Hjalmarsson är långt ifrån den ende som haft fingrarna i den här grytan. En fördjupad granskning är på sin plats.