"Vi bär på ångest över barnen, deras mående på kort och lång sikt", skriver pedagogen.
Jag är pedagog anställd inom förskola och jag trivs inte med mitt "nya budgeterade yrke". Jag vet nämligen vad konsekvenserna av besparingarna medför i vårt arbete, för barnen, pedagogerna, föräldrarna och samhället. Det känns som om budgeten tvingar oss till att alltmer bli fångvaktare än pedagoger. Och jag skrattar och gråter inombords när jag tänker på Västerviks kommuns vision "lust att lära och rätt att lyckas" när vi numera tvingas arbeta mer med förvaring än lärande i en stundtals mycket olustfylld miljö.
Dagligen funderar jag om jag gör rätt eller fel som arbetar kvar och till vilket pris. Samvetet hos mig drar åt olika håll.
1. Jag måste kämpa för barnen oavsett priset.
2.Vad händer med mig om jag fortsätter under dessa förutsättningar?
3.Vad händer med barnen om jag ger upp?
Politiker: Vi pedagoger är slutkörda, vi är pressade och yrkesstoltheten totalt raserad. Vi hinner knappt andas och kollegor sjukskrivs, andra byter yrke helt. Vi tar helt enkelt slut i vår strävan att finnas där för barnen, att skapa trygghet och stötta dem i deras utveckling och lärande.
Vi kämpar just nu för barnen under förutsättningar som helt enkelt är orimliga. Vi får till oss av läkare att vår arbetssituation är ohållbar, den måste förändras. Vi ombeds att ta pauser och skapa tid för återhämtning. Men den tragiska sanningen är att vi då riskerar säkerheten.
Vi pedagoger bär på mycket ångest, för när vi inte är på jobbet sliter vi ut våra kollegor. Vi bär på ångest över barnen, deras mående på kort och lång sikt. Och ångesten växer då vi av erfarenhet vet hur stor skillnad vi faktiskt kan göra med små medel tidigt i barnens liv. Men vi är bakbundna. Vi fortsätter trots allt, vi kämpar, vi pressar oss, blundar och andas och hoppas det går vägen, bara en dag till, för barnens skull.
Föräldrar, förlåt för att vi misslyckas med det vi är enligt lag ålagda att göra och förlåt för oredan. Men vi gör allt vi kan allt vi förmår, vi kämpar för era barn!
Vi höjer våra röster uppåt men våra röster hörs inte. Vår oro konstateras men det blir tyst, det tystnar, rösterna tystnar.
Det finns inga pengar.
Punkt.
Tyst.
Av erfarenhet vet vi också att det inte är populärt att kritisera, för vad hände egentligen sist när rektorerna höjde sina röster? Just det, det blev tyst. Varför? Jag undrar också varför det anlitas dyra konsulter i effektiviseringsarbetet? Varför tillfrågas istället inte de verkliga experterna på verksamheten? Och varför räknas barnantal istället för verkliga behov?
Ni politiker bortprioriterar framtiden och allt blir bara sämre – lärandet, säkerheten, miljöerna, maten, och anpassningarna för alla barn på grupp och individnivå. Varför? Är ord bara fina ord för er, bryr ni er inte om konsekvenserna? Har ni inga egna barn?
Borde vi inte satsa på det forskningen vet fungerar? Tidiga insatser för varje barn redan i förskolan och skola.
För tro mig, jag vet att med resurser här kan vi spara in otroligt. Och med detta minska lidandet hos våra barn i form av dåliga skolresultat, fysisk och psykisk ohälsa och mer långsiktiga konsekvenserna i form av olika typer av utanförskap och kriminalitet.
För borde vi inte ta tag i grunden, och bekämpa roten till allt det onda vi nu ser växa i samhället istället för att som ni gör trimma lite på toppen av ogräset?
Godmorgon politiker, DAGS ATT VAKNA! Ni måste försovit er men samhället, vi och framför allt barnen lever dagligen i er budgeterade mardröm.
Pedagogen